Efter att ha pulsat i snön i säkert över en timme, närmade sig sanningens ögonblick. Hon stannade och pustade ut en stund när hon såg huset och lagårn. ”Det här blir inte lätt, jag vill ju inte att mina syskon skall vara med när jag berättar” tänkte hon, ”så jag väntar tills de gått och lagt sig”. Anna-Greta var ju liten, bara två år, men Åke var elva och Myrthel nio, så de kunde ibland vara uppe ganska länge. ”Jaja, det löser väl sig”!
Inne var det varmt och gott, det eldades både i köksspisen och i sängkammaren. Anna-Greta satt på köksgolvet och lekte och Myrthel hjälpte mor med nånting. Åke syntes inte till, men han var antagligen ute och hjälpte pappa med nåt i lagårn eller hönshuset.Det gjorde han alltid, i synnerhet nu när pappa Gustaf var inkallad i beredskapstjänst. Han var placerad i Fanaholm, där det fanns ett högt beläget torn som i fredstid användes för att spana efter skogsbränder, men under kriget även för att spana efter flygplan. Just idag var han dock hemma på permission. De som hade djur och gårdar att sköta fick ganska mycket ledigt för att ta hand om sina sysslor hemmavid.
Så blev det kväll, pappa och Åke kom in, tvättade sig i vasken där man med handpunmp fick in sitt vatten, och så åt man middag vid köksbordet. Rätt snart var det dags för Anna-Greta att gå till sängs i sin utdragssäng bredvid mor i sängkammaren, och Myrthel och Åke gick upp till sina rum på övervåningen. ”Nu är det dags” tänkte hon och drog ett djup andetag. ”Det är en sak jag vill berätta”. Hon såg i ögonvrån hur mor la ner sticket hon höll på med i knäet. Pappa rörde inte en min, och han sa inget. ”Jag, jag…skall ha barn” sa hon med darr på rösten. Lång tystnad. Hon vågade knappt titta på sina föräldrar i väntan på deras reaktion. Så hörde hon snyftningarna från sin mor. Pappa sa fortfarande inget där han satt på sin plats i kökssoffan, med blicken fäst mot fönstret i sängkammaren. Hon sneglade på honom, i väntan på utbrottet hon trodde skulle komma. Det kom aldrig. Han sa bara ”vem är fadern”? Så berättade hon sin historia om hur hon träffat Axel när hon var barnflicka i Osby, och att deras romans nu resulterat i att hon blev med barn. Att det snart inte längre gick att dölja. Han frågade om hon trodde att Axel ville och kunde ta hand om henne och barnet, men hon svarade att så nog inte var fallet. De kände nog båda att deras förhållande inte skulle hålla i längden, men att de fortfarande träffades. Pappa Gustaf satt tyst en lång stund. Det enda som hördes var sprakandet från spisen och Anna-Gretas lugna andhämtning där hon sov. Plötsligt sa han: ” jaha, då blir det åter en mun mer att mätta, men det får väl gå de´mä” ! Han syftade troligen på att de ett antal år tidigare varit tvungna att ha Semmys mor Emma och yngsta syster Tora boende hos sig ett tag då Emma som änka inte klarade av deras försörjning.
Mor som hittills inte sagt ett ljud hade samlat ihop sig och börjat tänka på konsekvenserna av besked hon nyss fått. Som det var på den tiden, antagligen i synnerhet på landet, var hennes preliminära bekymmer vad grannar och vänner skulle säga om detta. Det var ju varken mer eller mindre än en skandal att få ett utomäktenskapligt barn, som man dessutom inte skulle klara att själv ta hand om. Det var inga vänliga ord som kom från hennes mun, sannolikt i förtvivlan över situationen. Hon klargjorde direkt att barnet inte skulle få födas därhemma. Så länge det var möjligt skulle havandeskapet döljas, liksom tillkomsten. När barnet var fött skulle hon inte få återvända hem med babyn.
Nå, hur avlöpte det hela kan man undra. Inte så tokigt alls för någon av de (oss) inblandade. Det har ju gått lång tid sen dessa omvälvande familjehändelser, och det har inte varit lätt att få reda på alla detaljer vare sig tidsmässigt eller hur saker och ting ordnades. Mor lugnade snart ner sig och accepterade uppenbarligen det faktum att jag skulle bli till. Inte heller visade släkt, vänner och grannar nåt avståndstagande utan blev sannolikt snarare ett stöd i en för familjen oönskad situation. Som jag förstått det var mamma hemma i Kåraböke intill födseln på Ljungby BB sannolikt också även en kort tid därefter. Myrthel berättade så sent som häromdagen att när jag var nyfödd fick hon följa med mor till Ljungby för att se den nya bebisen. De skulle även hälsa på mors syster Gulli som bodde i Ljungby. När de kom dit satt Gulli och matade den då ettårige sonen Jan-Olof (Olle). Han kunde inte få följa med till BB, så Myrthel fick bli hemma där och fortsätta att mata honom, och Gulli fick följa med och bese mig istället. En liten solskenshistoria, men det tyckte inte Myrthel då förstås!
’Sen flyttade mamma och jag till Semmys syster Tora i Jönköping. När mamma kunde börja arbeta igen och fått jobb i Jönköping bestämdes det uppenbarligen att bästa lösningen var att jag flyttade hem till Kåraböke för att växa upp där. Om tanken var att jag så småningom skulle flytta till henne känner jag inte till, men det blev i alla fall inget av med det. Jag kom ju att betrakta mina mostrar Myrthel och Anna-Greta som mina syskon, och morbror Åke som min bror. Mormor Semmy som från början reagerade så negativt på min tillkomst, blev en mycket kärleksfull Mor även för mig, och jag märkte aldrig nån särbehandling för att jag inte var hennes eget barn Morfar Gustaf blev även min Pappa på alla sätt. Sträng var han, men inte mer mot mig än mot hans egna barn. Jag kan inte minnas en enda gång som jag känt mig negativt särbehandlad, utan minns min uppväxt där med stor kärlek. Jag bodde där tills jag var sexton år, då jag tog värvning i det militära och flyttade till Göteborg. Jag tänker ofta på vilken lycklig barndom jag fick.
Det krävs nog en liten förklaring till det här med pappa, mor och mamma. Min mamma, Åke, Myrthel och Anna-Greta kallade alltid sin far Gustaf för ”Pappa”. Sin mor Semmy kallade de alltid för ”Mor”. Jag hörde aldrig någon av dem säga Mamma till mor. Följaktligen gjorde jag precis som de. De blev ju som mina föräldrar. Min riktiga mamma Else-Britt kallade jag Mamma när jag skulle berätta om henne för någon. Inte förrän jag var ganska vuxen kallade jag henne mamma när jag talade med henne. Jag vet egentligen inte varför det blev så. Jag kan heller inte minnas att jag sa Pappa till Axel nån gång, men det var kanske mindre konstigt eftersom vi inte hade så mycket kontakt.