Det har såklart inte varit helt lätt att ta reda på fakta om händelseutvecklingen efter min födsel. Som ung kändes det heller inte så viktigt att gå till botten med detta. En del av vad som berättats har jag ju glömt. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra vill jag påstå. Jag är heller inte så säker på att de inblandade var så intresserade av att låta mig få alla detaljer och turer om min tidigaste barndom, och vad som försiggick beslutet om att jag skulle växa upp hos mormor & morfar i Kåraböke. Kanske lika bra det…
Det skall till stora händelser för att småbarn skall minnas dem som vuxen. Ett av de allra första minnen jag märkligt nog har, var när Emil Nygrens mor Kristina begravdes. Jag var fyra år tror jag, och det var stort kalas. Hon bodde ju nere i skogen bara några hundra meter från vårt, tillsammans med Emil, Magni och Lovisa Nilsson (som var syster till Emil), samt deras barn Melvin, Myrtel, Elmer och Bertil. Därtill hade de tagit ett fosterbarn, Nora Jonsson. Alla dessa bodde i det gamla soldattorpet som blott rymde kök, kammare och ett ”finrum” samt en veranda. Hur i herrans namn alla dessa kunde bo där är för mig en gåta, Inga bekvämligheter fanns. Värme fick man genom att elda i spisar, och vatten hämtades i brunnen invid lagårn. El fanns förstås inte utan fotogenlampor stod för belysningen. De levde av det lilla jordbruk som gav nödvändig säd, potatis och grönsaker. Lite skog hörde också till torpet. Emil hade också ett par kor, några höns och vissa år även en gris, som slaktades till Jul. Magni var invalidiserad så han kunde inte bidra med nåt arbete.
Vad fick mig att minnas just Kristinas begravning. Två saker tror jag. Först, att det stod en buss nedkörd på den lilla vägen som leder ner till torpet. En sån där gul, som fanns lite varstans. Skulle förstås skjutsa begravningsgästerna till kyrkan och tillbaka till kalaset. Jag ser den på näthinnan än idag. Förbi därhemma gick aldrig någon buss, så det var såklart lite sensationellt för en unge som mig. Men det som främst etsade sig i mitt minna var nog att på förstutrappan stod en glassmaskin! En sån hade nog inte många i min ålder sett, och sannolikt inte många andra heller. När Myrtel och jag kom uppför den lilla backen mot kökstrappan, såg vi hur man vevade och vevade för att göra glass. Man hade rykande konstis för att glassen skulle bli kall och frysa antar jag. Väldigt spännande! Jag undrar om inte detta var första gången jag smakade glass.
Genom åren har jag många minnen från umgänget med ”Emilas” som vi sa. Yngste sonen Bertil och jag blev väldiga kompisar när jag blev lite större, trots att han var sju år äldre än jag. Lovisa älskade att spela kort, och hon, Bertil och jag tillbringade många dagar och kvällar vid deras köksbord i fotogenlampans sken. Särskilt de dagar då man enligt kyrkan inte fick spela kort etc. Då var det extra spännande, och jag vågade aldrig berätta det hemma.
Den här bilden togs nångång på sextiotalet när jag var hemma i Kåraböke på besök. Nu ägs torpet av ett barnbarn till en granne, som har försett det med moderna bekvämligheter.
Ja, det var lite om några av mina första barndomsminnen. Fortsättning följer när och om lusten faller på.