När jag hörde sonen Peters röst i telefonen igår, begrep jag direkt vad som hänt. Kaj hade gått bort. Han somnade in häromdagen på SöS, där han legat några dagar, efter att ha fallit och skadat sig på det hem på Kungsholmen, där han bodde sen en tid.
Kaj var en vän sen många år när vi bodde i Älmhult. Jag minns honom även redan när jag var barn. Han var Stadens Skohandlare i ordets rätta bemärkelse. Hans föräldrar startade Leijons Skoaffär, och där fick Kaj sin lärdom om affärslivet. Det han inte visste om skor var nog inte värt att veta. Hans skoaffär, där även hustrun Inga-Britt var verksam, bestod när andra stupade i konkurrensen om kunderna. Kaj blev även en duktig affärsman inom finans och visste att förvalta sitt pund väl.
När Kaj och Inga-Britt pensionerade sig från skoaffären flyttade de successivt sitt boende till Stockholm, där de bodde ii en vacker lägenhet på Östermalm. Vi kom att umgås flitigt och Kaj och jag träffades ofta för långa luncher, företrädesvis på Östermalmshallen där vi avhandlade alllt möjligt från såväl gamla som nya tider. Traditionen påbjöd Lisas Stekta saltsill med löksås, en öl och då och då med ”en lille en” därtill. Ofta var vi förstås ute med våra damer, och inte sällan avslutades dessa möten med kaffe och avec i deras våning på Odengatan. Vilka härliga stunder!
Under många år träffades vi flitigt och spelade golf. Det var Kaj, Bengt Gunnarsson, Jan Johnsson och jag. Vi reste ofta på golfresor till banor runt om i Europa, liksom här hemma. Kaj var en duktig golfare och sportsman långt upp i åren. Av det här gänget är det sorgligt nog bara jag som lever nu. Känns tomt.
Kaj var en otroligt social person. Han kände alla, och alla kände honom. Gick man runt med honom i City i Sthlm, hade han bekanta överallt. I affärer och på restauranger & kondis. Kom man till en parkering vid en golfbana i t.ex. Spanien, hade Kaj inom några minuter bekantat sig med de andra på parkeringen och förhört sig om varifrån de kom etc. Aldrig påträngande eller gåpåaraktigt, utan alltid på ett vänligt sätt. Vi skojade ofta med honom om detta, och kallade honom världens bästa nätverkare. Då myste Kaj.
När Kaj för några år sen blev änkeman märkte vi att saknaden av Inga-Britt tog honom hårt, och att åldern gjorde sig påmind på ett mer påtagligt sätt. Han fick trots allt uppleva sin 90-årsdag vid ganska god vigör, vilket inte är alla förunnat. Jag och Titti känner stor tacksamhet över att få varit både hans och Inga-Britts vän, och haft regelbunden kontakt ända till hans sista tid.
