Mamma Else-Britts och min familj i Jönköping

När jag var född och flyttade hem till Kåraböke för att växa upp där, återvände mamma ganska snart till Jönköping och moster Tora. Jag kan inte de exakta tidsdetaljerna för detta, men hon fick genast jobb på Centralkonditoriet. Där jobbade hon som butiksbiträde och servitris ända tills hon gick i pension vid 65 års ålder. Alltså i mer än fyrtio år! CK låg, och ligger än idag på Östra Storgatan, om än i lite annan skepnad nu. På den tiden hade inte idrottsföreningar några fina klubblokaler att samlas i, så olika konditorier blev den naturliga samlingsplatsen för de aktiva efter såväl träningar som matcher. En av dessa föreningar var IK TORD. I deras handbollslag fanns en duktig yngling vid namn Ingvar Danielsson. En mörk, snygg kille som alltid var ytterst propert klädd och hade ett öppet och glatt sinne. Det dröjde nog inte så länge förrän han kastade långa blickar mot den snygga tjejen som serverade, och jag kan tänka mig att hon med glädje noterade detta. Hursomhelst började de dejta, och så småningom blev de ett stadigt par. Ingvar jobbade på Husqvarna där han börjat direkt efter konfirmationen och blev kvar där tills han gick i pension, också han vid sextiofem års ålder. 1948 gifte de sig. De fick en lägenhet om ett rum och kök på Rosenbergsgatan, ett stenkast från CK. Den var omodern, med utedass och kullersten på gården. Till Vätterns fina badstrand var det bara 150 meter.

Samma år, 1948, som de gifte sig föddes Gunilla, och 1952 kom Jan-Ingvar till världen.För mig var det roligt att få syskon. Även om vi inte träffades så ofta, så var det högtidsstunder när vi sågs. De var ju hemma i Kåraböke varje sommar när mamma och Ingvar hade semester. Alltid vid tiden för att slå och ta in höet. Ingvar var en hejare på att både vända och köra in höet, givetvis med häst och vagn. Traktor fanns inte – gården var för liten för att bära denna kostnad. Jag hjälpte också till med att köra in hö, men Gunilla och Jan-Ingvar var för små, så de fick nöja sig med att åka i hölasset.

Jag såg alltid fram emot deras besök, och ville alltid stå på perrongen när de anlände med tåg till stationen i Älmhult.Jag minns en gång när jag var sådär 9-10 år, och ville åka med Rydbussen till Älmhult för att möta dem, bad jag pappa Gustaf om 50 öre till biljetten. ”Det blir det inte tal om, det är en onödig utgift, för de är ju snart hemma här och då får du ju träffa dem”, var hans svar. Han förstod inte alls min längtan att stå där och se dem komma med tåget. Jag grät och stod på mig, med påföljd att han blev arg och tyckte jag bar mig illa åt. När det gällde pengar var han alltid oresonlig. Myrthel kom och sa att det klart jag skulle få åka, men ju argare blev han. Rätt som det var kom Åke och undrade vad som stod på. Jag snyftade naturligtvis fram att jag inte fick åka, eftersom det skulle kosta 25 öre var väg med bussen.  ”Vad är det för dumheter, klart du skall åka” sa han. ”Du skall få busspengarna av mig, om inte pappa vill betala”. Jag är inte säker, men jag tror pappa betalade till sist. Han skämdes nog över att ha varit så snål och blivit så arg. Det var varken första eller sista gången Åke blev min räddande ängel! Gissa om jag fick brått att springa upp till busshållplatsen vid Fälhults vägskäl. När tåget kom in stod jag på perrongen och viftade. Jag minns att jag tyckte de var så fint klädda, stadsbor som de var, och de hade flera stora väskor, inkl mammas hattask. (Vad hon nu skulle med hatt till på bondgården i Kåraböke).  Nu väntade en rolig tid!

Ett annat minne jag har var när jag gick i andra klass i Åbogens skola sa fröken att vi kund bjuda dit våra föräldrar och syskon vid nåt tillfälle, att delta i en lektion. Så, en gång när mamma och Gunilla var hemma och hälsade på under skolterminen frågade jag mamma om inte hon och Gunilla kunde komma till skolan. Det var en fin dag och vi hade utomhuslektion, förmodligen bara lekar, och de kom. Mamma i en fin klänning och Gunilla i en jättesöt ljusblå kappa och vita knästrumpor och dito skor. Gissa om jag var stolt! Mamma hade med sig en stor karamellpåse som hon bjöd alla mina skolkamrater ur, och Gunilla var med oss och lekte. Ett sånt härligt minne!

Besöken i Jönköping var höjdpunkter i mitt unga liv. Dels för att umgås med min familj där, men också spänningen för en lantis sm jag att vistas i stadsmiljön. Jag kunde sitta i timmar uppe vid Ö. Storgatan och se på trafiken och spårvagnarna, som fanns i Jkp på den tiden.På hörnet fanns en liten mataffär som även sålde bensin. Bensinen pumpades upp via en handpump tills en glaskupa på toppen av pumpen var full. Därefter kunde man fylla den i bilens tank. Skulle man fylla mycket, fick man pumpa upp flera gånger.  Det där tyckte jag var kul, och ofta fick jag en slant av bilägarna som tack för hjälpen. Ett annat nöje var att kolla på yrkesfiskarna i Vättern när de drog not. Notfiske var vanligt då. Man körde ut med långa nät varav ena änden var fäst invid stranden och så gjorde man en vid båge ut i sjön, drog in den andra änden till strand en bit bort. Sen drogs nätet in från bägge håll och hade man tur fanns det mycket fisk däri när det nådde land. Spännande att följa.

Gunilla, min kära halvsyster, var redan som barn en bestämd liten dam, som visste vad hon ville, och gick sina egna vägar. Efter avslutad skolgång fick hon direkt jobb på försäkringsbolaget Allmänna Brand. Snygg som hon var blev hon dessutom fotomodell och gjorde reklam i t.ex. resebroschyrer. Minns jag rätt, var det för Vingresor. Detta tog henne till Medelhavet, vilket hon gillade skarpt. När Jönköping kändes för litet flyttade hon till Stockholm. Undan för undan gjorde hon klipp i karriären, med sekreterarjobb i olika storföretag. Så småningom träffade hon sin blivande man Göran Meyer. De adopterade två söta flickor från Asien, Linda & Therese. Båda har nu egna familjer, Linda och  hennes man är bosatta i Köpenhamn och Therese i Vallentuna med man och två barn.

I likhet med många andra förhållanden (t.ex. mitt eget)  knakade så småningom Gunillas & Görans äktenskap i fogarna, och skilsmässan blev ett faktum. I jobbet var Gunilla ofta på konferenser. Vid ett sånt tillfälle deltog en kille vid namn Christer Ridström. Han var delägare i en konsultfirma som sysslade med utbildning och rekrytering av ledare och chefer, och var där som föreläsare/utbildare. Minns jag rätt, tände det till mellan Gunilla och honom vid ett gemensamt bastubad. Inget dåligt ställe att etablera ett kärleksförhållande som varar än idag! De köpte hus i Täby som de efter många år sålde, och bor nu i en lgh i Väsby samt har ett underbart hus på Gotland där de vistas så ofta de kan.

Gunilla avrundade sin karriär som chef för ett Upplands Väsby Kommun närstående bolag, som jobbar med att utveckla näringslivet i kommunen. Lätt som hon har att etablera kontakter, blev hon mycket framgångsrik i sitt uppdrag. Som pensionär ägnar hon sig nu åt politik som medlem i Kommunfullmäktige för Moderaterna i Väsby Kommun. Tur att pappa Ingvar inte fått uppleva detta, han som var en hängiven socialdemokrat från skosulorna upp till översta hårstrået. Det sista sagt med humor….

Jan-Ingvar, min käre halvbror, bor fortfarande kvar i Jönköping. När han var ung var han en framstående idrottsman. Han var faktiskt en av sveriges bästa höjdhoppare, och jag minns än hur stolta vi var när vi satt på Ullevis läktare och såg honom hoppa mot sverige eliten, bl.a. Rune Almén, vilken sen kom att dominera svenskt höjdhopp under många år på 70-talet. Men det var fotboll Janne kom att ägna sig åt framöver, och då (självklart) i IK TORD. Där spelade han i många år, på hemmaplan oftast med pappa Ingvar på läktarplats. När Janne kände att åldern började ta ut sin rätt, avslutade han med spel i  IK Reif. Ett byte som nog satte djupa spår i Ingvar.

Jan-Ingvar gick direkt från skolan till ett jobb i Jönköpings Sparbank och dess kontor i Huskvarna. Efter ett antal år blev han erbjuden att flytta in till huvudkontoret i Jönköping. Där avancerade han snabbt och blev specialist på krediter till företagare. Det är många i jönköpingstrakten som lyckats se sina företag växa tack vare Jannes förmåga att hitta kreativa lösningar på deras finansiering. Han blev kvar där under hela sitt yrkesverksamma liv och lever nu ett stilla pensionärsliv. Janne var under många år gift med Inger som han har två barn med, Marcus & Maria.

Precis som med Gunilla, har jag regelbunden och mycket god kontakt med Janne. Vi ringer varandra ganska ofta och träffas då och då.