Som de flesta barn minns jag inte så mycket från de första åren. I vart fall inte sånt som är intressant att skriva om, och för andra att läsa. Kanske beror det på att jag levde ett bra och lyckligt liv, med flera ”syskon” i huset som alla var äldre än jag själv, och som tog hand om mig som om jag vore ett ”äkta” syskon. Mor och Pappa, (alltså mormor & morfar) såg alltid till mitt bästa, precis som de gjorde med sina egna, biologiska barn. Lyckligtvis har jag fått ett antal bilder från mina tidiga år, några av dem lägger jag in här nedan. Tiden innan jag började skolan var väl densamma för mig, som för andra barn som växte upp på en bondgård. -Det var såklart mest lek, ensam eller med Anna-Greta och Myrtel men också med grannars barn. Åke var ju lite för vuxen för att leka med mig vad jag minns. Högtidsstunderna var egentligen då vi fick besök av släktingar, grannar och vänner, och alldeles särskilt då mamma och hennes familj kom hem från Jönköping. Det lyste upp den annars rätt stillsamma och ibland lite trista tillvaron.
När jag började skolan förändrades förstås tillvaron i hög grad. Man fick nya kompisar och intressen. Jag hade ganska lätt för mig i skolan som väl var, men eftersom vi gick två klasser tillsammans, s.k. B-skola, uppstod en viss otålighet när utbildningen tog lång tid eftersom man fick vänta in de elever som hade lite längre inlärningstid. Inte mycket man kunde göra åt det, och jag tror faktiskt detta är ett bekymmer även i dagens skola. Första och andra klass gick jag i Åbogens skola, ca en km hemifrån. Vi hade en lärarinna som hette Ingrid Persson och som bodde på andra våningen i skolhuset tillsammans med sin syster Ingegärd som också var lärarinna, och som jag fick som lärare i 4:e klass. Två otroligt snälla lärare som jag har enbart positiva minnen av. Ingrid ersatte en tidigare, äldre lärarinna vid namn Anna Borgström-Carlsson och som även undervisade oss både i ettan och tvåan. Skälet till detta har jag glömt. Bilden här nedan visar vår lilla klass, med Ingrid som lärare. Jag har vånsterarmen i binda då jag bara några dagar innan skolstarten bröt armen vid lek med grannpojken Bertil Nilsson. Standarden på skolan var väl inte precis vad dagens ungdomar (och lärare) skulle acceptera, men inget vi reflekterade över. Utedass, två elever i varje bänk, vedspis som eldades så den glödde för att klara värmen vintertid. De som satt närmast spisen svettades, medan de längst bort frös, men det var inget vi beklagade oss över. Vi var ju alla vana vid den sortens standard hemifrån. Klädskåp fanns heller inte på den tiden, det var en krok på väggen som gällde. Där hängde man sin väska med den medhavda matsäcken, som bestod av smörgåsar och en flaska mjölk. Skolbespisning fanns inte då.
När det var dags för tredje klass var det skolan i Bråthult som gällde. Dit var det ca 2 km, vilket var lite för kort för att jag skulle få åka skolbuss. Det var cykel eller att gå som gällde. Jag hade ingen cykel då, men Ingvar som jobbade på Husqvarna kom över en begagnad cykel, som jag fick.
På vintern fick jag gå, eftersom det nästan alltid var mycket snö, och plogningen ute på landet inte var välorganiserad. På våren var tjällossningen också ett problem, då vägen blev en enda lervälling där även bilar hade svårt att ta sig fram. I trean fick vi en lärare vid namn Gunnar Virdefors. Han blev min lärare även i femman och sexan. Han och jag blev aldrig några såta vänner. Jag vet faktiskt inte varför, men han använde sig av en härskarteknik som jag inte riktigt kunde acceptera. Jag tror han retade sig på att jag hade lätt för att lära, och ibland ifrågasatte vad han sa. Han kunde tyvärr vara riktigt elak ibland, inte bara mot mig. En av landets mer kända bankdirektörer som också, flera år tidigare, gick i Bråthult, ägnade t.o.m ett kapitel i sin memoarbok om vad han tyckte om Gunnar Virdefors som lärare. Men även GV hade sina goda sidor… Han var väldigt idrottsintresserad och det återspeglade sig i hans undervisning. Jag tror att vi fick mer av friluftsliv och sport än vad som stod på schemat. Själv var han obotlig hyllare av gymnastik, det sägs att han varje morgon gjorde gympa i sin trädgård, sprang några rundor runt huset och avslutade med kall avrivning utomhus. Han och hans familj bodde i en s.k. lärarbostad alldeles intill skolan. På andra våningen där inrättades skolbespisningen och ”matmamma” där var GV´s fru Jenny. En mycket snäll kvinna, som dessutom lagade jättegod mat. Till hjälp hade hon Edit Björk, som var mamma till en av mina skolkamrater. När GV pensionerades flyttade han och Jenny till Lund. När det gamla ”Fråga Lund” sändes på TV, satt nästan alltid GV bland åhörarna. Kul att se sin gamle lärare på TV tyckte jag, även om vi inte alltid gillade varandra under skoltiden.
I fjärde klass var det dags att förflytta sig till Barkhult, som ligger utmed vägen till Tingsryd, en dryg mil hemifrån Kåraböke. Dit fick vi åka skolbuss, ibland med den reguljära bussförbindelsen mellan Ryd och Älmhult, men mest med Helmer & Karin i Fanaholm. Av nån outgrundlig anledning kallades han alltid för ”Helmer i Fanaholm” fast de bodde i Bråthult. De hade taxi och bussrörelse i Bråthult. Det finns nog ingen i vår bygd som inte nån gång har åkt med dem. Det kunde vara skolskjuts, sjukresor eller vanliga taxiresor. Jag minns särskilt de tidiga resorna till Julottan i Virestad. Helmer hade alltid stora, förlängda amerikanare, De Soto och liknande, och det var en njutning att sitta i framsätet bredvid honom
. När jag i tonåren började åka på dans på lördagskvällarna åkte vi ofta ett kompisgäng med honom till olika dansbanor i trakten. Bilen var för åtta personer, men det hände att vi var fler. När dansen var slut kom han och hämtade oss. Minns jag rätt kostade resan 4-5 kronor per person! La vi till en krona per man, körde han in till Älmhult där vi kunde köpa korv & mos hos Lilja på Torget.
I Barkhult hade vi Ingegärd Persson som lärare. Precis som sin syster Ingrid var hon en oerhört snäll och vänlig person. Jag kan inte minnas att vi någon gång hade några konflikter eller problem i klassen av den typ man har idag. Eftersom allt flöt på lugnt och stilla har jag inte särskilt många minnen från det skolåret.
I femman och sexan var det åter dags för Bråthults skola med Gunnar Virdefors som lärare. Det mesta var sig likt från tredje klass, bortsett från att vi blivit äldre. Det var mycket idrott på schemat igen. Skolidrottstävlingar på Älmekulla i Älmhult där jag var uttagen i längdhopp och tresteg. Jag var inte särskilt framgångsrik. Fotboll på rasterna och bandy eller hockey på vintern på Fanasjön.
I sexan hade jag tyvärr min (enda) stora konflikt med Gunnar Virdefors. Vi hade på den tiden ett ämne som hette ”Skrivning och språklära” . Där ingick då och då att man skulle skriva uppsats. Vi fick en gång tre ämnen att välja bland. Ett av dem var ”Om jag satt i katedern” . Jag valde det med att sitta i katedern… Där la jag ut texten om vad jag först och främst inte skulle göra, naturligtvis med anspelning på vad jag ansåg att GV gjorde fel. Punkt för punkt. Om jag hade egna särskilt bra förslag att komma med är jag inte så säker på, utan det hela blev mest en anklagelse mot GV´s sätt att bedriva undervisning. Han blev fruktansvärt arg! Dagen efter, när han hunnit läsa våra uppsatser, blev jag beordrad att sitta kvar efter skoldagens slut. I min uppsatsbok hade han skrivit en massa frågor om allt möjligt, konstiga frågor om saker som inte alls hade med min uppsats att göra. Han var oerhört upprörd och slog pekpinnen i min bänk så den gick i flisor. Han drog mig dessutom i örat så jag for upp ur stolen. Jag blev skiträdd och sa inte ett ljud. Så småningom fick jag cykla hem. Jag berättade hemma vad som hänt och sa att jag inte ville gå till skolan mer. Sen var jag hemma ett par dagar, ända tills pappa Gustaf hade ringt till Gunnar V och talat med honom. Jag tror han bad att få se både min uppsats och lärarens frågor, men det fick han aldrig. Minns jag rätt så rann det hela ut i sanden, GV låtsades som om inget hänt och det gjorde även jag. Klokt nog. Så här i efterhand kan jag tycka att det var dumt av mig att skriva den där uppsatsen.
Sjunde klass…tillbaka i Barkhult. Nu med Eric Hederås som lärare. En man som vad jag minns aldrig höjde rösten mot oss elever. Behövde det heller inte. Vi var ett ganska snällt gäng ungdomar, som var på väg in i vuxenåldern. Inte många av oss planerade (konstigt nog) för vidare studier. För flera var det arbete på den egna familjegården som gällde. Nästan alla kom från bondgårdar i trakten.Det var inte så vanligt med att studera vidare på den tiden. Dessutom var det lätt att få jobb, och alla var sugna på att tjäna egna pengar. Det var vanligt att de som växte upp på gårdar jobbade på kringliggande sågverk och sånt när jordbruket inte krävde varje dags arbete. För min del var det inte aktuellt att läsa vidare. Jag vet att Eric H talade med pappa om att jag absolut borde börja i realskolan, men det blev inget av med det. Jag var ju inte deras eget barn utan ett barnbarn som de tvingats ta ansvar för, så jag kan förstå om de tyckte att det var dags för mig att stå på egna ben i görligaste mån. De sa aldrig det rakt ut, men jag var vuxen nog att förstå att det var deras vilja och jag respekterade det. Jag tänkte väl att det skulle ordna sig på nåt bra sätt med framtiden även för mig. Inget jag bekymrade mig för då.
Ganska snart efter skolavslutningen ordnade vår lärare och hans fru Gulli en skolresa till Stockholm. Jag tror inte många, om ens någon av oss hade varit där tidigare, och det var fantastiskt roligt att komma dit. Det sammanföll med Ryttarolympiaden som hölls i Sthlm, och vad jag minns hade vi fint sommarväder alla dagarna. Det var spännande att se tävlingarna på Stadion, dit vi hade biljetter en dag. Vi sov på golvet i en skolsal på Norra Latin och hade ett späckat program med såväl båtutflykt som besök vid Slottet med högvaktsavlösning. Och förstås Skansen och sen på kvällen Gröna Lund. Vilken upplevelse! Jag minns än att den kvällen uppträdde den välkända operasångerskan Kerstin Meyer. På dansbanan spelade Seymor Östervalls orkester och vokalist var Towa Carson. Vi åkte förstås så många attraktioner vi hann och hade råd med. På fotot här åker jag med en tjej från Helsingborg. Hon och hennes klass var också där på skolresa och vi hade kul tillsammans med dem. Jag var lycklig nog att få åka i kärlekstunneln med henne. Ett härligt ungdomsminne av en stund som aldrig skulle komma att upprepas. Jag har många gånger när jag tittat på kortet undrat över vad hon gjort i sitt liv och hur hennes framtid gestaltat sig. Skulle varit spännande att veta.
Lite senare på sommaren var det dags för konfirmation i Virestads kyrka. Kyrkoherde Sven Ärenman och Komminister Albjelke var våra lärare. Ärenman, som blev min lärare, var en sträng, gammaldags präst som krävde absolut lydnad. Jag hade 9 km att cykla till Virestad där lektionerna hölls i Sockenstugan, och gunåde den som inte satt tyst och var uppmärksam under lektionerna. Jag hade inte så lätt för det där att alltid lyssna på helspänn, så en gång åkte jag ut i korridoren och fick sitta där resten av lektionen. Men vi lärde oss i allafall en hel del psalmer liksom böner utantill. En del kommer jag ihåg än idag, trots att jag inte är någon flitig kyrkobesökare. Vi var även tvungna att gå i Högmässan varje söndag fram till konfirmationen. Det krävdes synnerliga skäl för att få avstå. Jag är glad över att få ha upplevt tiden som konfirmand och skulle inte vilja ha den ogjord. Åtminstone för min del gav den värderingar som jag burit med mg genom livet och fortfarande refererar till. Tyvärr har vi aldrig haft nån konfirmandträff och jag vet att flera av mina kamrater inte längre lever.
Min lagstadgade skolgång avslutades 1957 med den s.k. Fortsättningsskolan som i mitt fall blev skolkök. Den avhölls i Eneryda en dryg mil norr om Älmhult. Minns jag rätt pågick den ca 6 veckor. Lärare var Fru Karin Larsson, gift med Älmhults berömde Rektor G.W. Larsson. Hon var en mycket trevlig person som fick oss grabbar att intressera oss för såväl matlagning som bakning. Det borde inte ha varit nån lätt uppgift, men det klarade hon galant! Vi fick lära oss både att baka bullar och wienerbröd. Att baka wienerbröd var jäkligt jobbigt. Kavla, kavla och åter kavla. men goda blev de! Jag har aldrig gett mig på det senare, men bullar bakar jag faktiskt än vid 78 års ålder. Med hjälp av recept…