Efter folkskolan

Det där med fortsatta studier i realskolan blev aldrig aktuellt för min del, som jag skrev i mitt förra inlägg. Nu var det upp till mig själv att göra nåt av mitt liv. Hur gör man det, kan man undra! Vi 40-talister var på ett sätt födda i rättan tid. Eftersom Sverige klarat sig undan kriget och stod väl rustade att producera varor för att delta i återuppbyggnaden de länder vars industri och infrastruktur utraderats eller i vart fall skadas svårt. Egentligen fanns det jobb för alla, även såna som saknade vidareutbildning. Visserligen ofta enkla jobb och nästan alltid dåligt betalda. Så det var bara att ge sig ut och söka!

Mitt första jobb var på TEXO Maskinfabrik i Älmhult. Där gjorde man vävstolar för tekniska vävar i stora bredder. TEXO ingick i Älmhults Bruk, ett då mycket framgångsrikt företag med flera verksamhetsgrenar som gjuteri, fräsning av kugghjul, och inte minst traktortillverkning. Texo finns kvar än idag och minns jag rätt levererar de vävstolar över hela världen. Där jobbade jag på lagret direkt efter konfirmationen, tills jag ett antal månader senare började Fortsättningsskolan (Skolköket i Eneryda). När det var avklarat fick jag lärlingsjobb på Älmhults Rostfria. Jag var inte kvar där så länge, för det var alldeles för hårt jobb för en ung pojk. Jag fick bl.a. stå inne i cisterner de tillverkade och hålla emot med en tung järnklump medan en plåtslagare stod på utsidan och slog med en rikthammare i svetsskarven. Man skulle flytta det här mothållet i takt med att han som stod utanför och slog förflyttade sig utmed svetsskarven. Ett fruktansvärt tungt jobb att stå där med en tung järnklump i över huvudhöjd en stor del av dagen.Inga öronskydd och en sladdlampa hängande inne i burken, som gjorde att det dessutom blev väldigt varmt. Vi hade en verkmästare där, som ofta var den som stod på utsidan och slog med rikthammaren, och han var nåt av den elakaste människa jag nånsin träffat. Om man ibland inte lyckade hålla emot perfekt, fick man sig en ramsa av de värsta skällsord som uppfunnits, typ ”jävla pojkjävel, va faan håller du på med etc. etc.”. Vi var flera unga grabbar som han var elak emot, och som, liksom jag slutade efter kort tid. Ägaren, Rolf Persson, och hans hustru som jobbade på kontoret var däremot väldigt hyggliga. Jag hade turen att snabbt få jobb på Älmhults Möbelstoppning, som låg ute vid Danskavägen. Man kan säga att det var där jag inledde min karriär i möbelbranschen. En väldigt trevlig arbetsplats! God stämning och härliga arbetskamrater och chefer. Där fick man lära sig att ha nubben (alltså möbelspiken) i munnen och ta ut dem en och en med magnethammaren när man skulle spika fast klädselmaterialet på stommen. Jag kan inte minnas att jag nånsin svalde nån nubb. Spikpistol via tryckluft fanns inte på den tiden. I vart fall inte hos oss. Tyvärr var lönen väldigt låg för oss lärlingar och dessutom var jobbet ganska säsongsbetonat, så när vi nästan alla blev permitterade så valde jag att ta jobb på Langes såg i Övraön, alldeles nära mitt hem. Även där trivdes jag som fisken i vattnet. Visserligen ett tidvis tungt arbete, men på ett helt annat sätt än på Rostfria. Man blev stark som en björn av att bära bräder och plank och hantera stockar. Bröderna Lange var tre mycket trevliga grabbar, visserligen betydligt äldre än jag, men vi trivdes  jättebra tillsammans.  Boxning var ett dagligt samtalsämne. Ingemar Johansson var ju på väg upp i världstoppen och han var ju allas idol. Sonny Liston skrevs det mycket om, och vi tyckte han såg skräckinjagande ut, vilket han ju faktiskt också var. Floyd Patterson var nog egentligen det stora namnet då. Nåväl, hur trevligt det än var vid sågen, så var det inte direkt den sortens jobb jag ville resten av livet. Jag gick på kvällskurser och lärde mig maskinskrivning, läste engelska hos Mary Stevens i Bråthult bl.a. Slutligen bestämde jag mig för att söka värvning i det militära. Det var ett bra sätt att få utbildning utan att behöva betala för den, samt att det gavs möjligheter att söka andra yrken som polis etc. om man inte trivdes i det militära. Jag blev antagen till befälsutbildning vid LV6 i Göteborg. En lycklig dag i mitt liv, när brevet kom att jag skulle mönstra. Mönstringen  ägde rum i Ljungby två vinterdagar i början 1959, och strax därefter kom inkallelseordern att jag skulle inställa mig vid LV6 i Högsbo, Göteborg den 5 maj 1959. Det var strax innan min 17-årsdag.  Mer om detta i mitt nästa inlägg!

4 svar till “Efter folkskolan”

    • Hej Håkan,
      Jag vet inte om du fick mitt svar när du skrivit i min blogg i februari. Vore kul om du hörde av dig, gärna när du är i din stuga här i Frösakull!
      Hälsningar
      Kenne

  1. Hej Kenne. Mitt namn är Håkan Svensson och jag bor i Alvesta.Jag hade glömt hur gammal min mormor och min morfar var när de gick bort, så jag sökte efter dem på Google deras namn var Olga och Axel Stjernqvist och kommer från Hökön. I samband med det så såg jag din blogg, och tyckte det var så intressant.och inte nog med det jag har haft en liten sommar stuga i frösakull i 18 år. Jag hade inte en aning om att det fanns en släkting i närheten.Om det finns intresse från din sida hade det varit roligt att träffas till sommaren,finns säkert mycket att prata om. Mvh Håkan Svensson.

  2. Hej Håkan.
    Jag kände dina morföräldrar mycket väl. Som liten var jag ofta i Norraryd, och då hälsade vi nästan alltid på i Hökön. De hade många barn, men jag kan tyvärr inte minnas din mamma. Vad heter hon, och var finns hon nu?
    Jag och hustru Titti har bott Frösakull i över 30 år. I en villa på Solstigen 11, men sen 2019 bor vi i en lgh i de nybyggda husen uppe vid Tylöcenter. Flyttade hit redan 1989 från Älmhult.
    Var ligger din stuga? Kanske alldeles nära oss? Klart du skall ta kontakt med mig när du kommer hit. Ring mig gärna på 070-5901777 så vi kan träffas.
    Ser fram emot det!
    Bästa hälsningar Kenne

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*