Vad passar bättre än att skriva om ”Mitt nya liv”, än att göra det på dagen då jag ryckte in som befälselev på LV6 i Göteborg? Just idag, den 5 maj, är det 62 (sextiotvå!) sen, och jag minns det som vore det igår! Resan började två dagar tidigare då pappa Gustaf hade en syster (Karin) som bodde på Värmlandsgatan i Masthugget, där jag skulle få sova två nätter för att i god tid vara på plats för att inställa mig i kasernvakten på LV6 i Högsbo.
När jag på morgonen lämnade hemmet i Kåraböke för att ta halvtiobussen till Älmhult, stod både Mor Semmy och Pappa Gustaf på trappan och vinkade. Jag hade fått låna den gamla bruna familjeresväskan av papp för att ha med de få prylar jag skulle behöva. Det var inte mycket man behövde ha med sig, för i det militära fick man ju allt i klädväg etc. Jag såg att pappa hade tårar i ögonen, vilket jag nästan aldrig sett honom ha tidigare. Han visade egentligen aldrig känslor på det viset. Men nu flödade det över även för honom. Eftersom jag var så ung hade de som mina förmyndare varit tvungna att skriva på ett godkännande för att jag skulle kunna bli antagen till det militära. I den stunden när jag lämnade tror jag båda ångrade att de skrivit på. Av Semmys bror Johan hade de nämligen hört att såna som tog värvning vid unga år, utsattes för grov pennalism av de äldre, vanliga värnpliktiga. Han hade sett det när han gjorde sin rekryt vid Flottan i Karlskrona. När jag vände mig om för en sista vink innan kröken vid ”Josefa Lycke” var det nog så att även jag fick nåt tjockt i halsen, hur mycket jag än såg fram emot mitt nya liv.
När jag stod och väntade på bussen kom det en gammal lastbil stånkade från Bråthultshållet. Det var Gunnar i Degersnäs, som hade ett litet åkeri där, och när han såg mig mig stannade han och frågade ” Vart är du på väg, Kenne?” Jo, jag skall in till Älmhult och ta tåget till Göteborg, svarade jag. ”Jaha sa han, jag skall till Älmhult, så hoppa in så slipper du ta bussen.”
På Centralen i Göteborg mötte Karins son Rolf mig, och vi tog spårvagnen till Järntorget. Det var första gången jag åkte spårvagn! Dessutom mitt andra besök i Göteborg, så allt var nytt för mig. Mitt första besök där var med Lennart Lange medan jag fortfarande jobbade vid såget. Vi skulle leverera ett lass virke till en kund i Gbg, och medan han sen var på ett möte med kunden fick jag vänta på honom utanför varuhuset Ferdinand Lundqvist (numera NK). Jag stod där i fyra timmar och frös innan jag gav upp och tog en taxi dit vi parkerat lastbilen. Som väl var kom jag ihåg var den stod parkerad ute vid Mölndalsvägen. Lyckligtvis var Lennart redan där, efter att ha avslutat sitt kundmöte. Så inte hade jag sett mycket av Göteborg när Rolf mötte mig den där majdagen 1959!