Hon pulsade i den djupa snön på den dåligt plogade vägen, dragande på sin gamla cykel på väg hem från Fanaholm, där hon ”tjänte” hos familjen Kuno Ohlsson. Det var visserligen mars månad, då det normalt började bli vår, men den här krigsvintern 1942 ville aldrig ta slut. Det var bortåt 20° kallt. Hennes gamla kappa var alldeles för tunn, de hemmastickade vantarna redan blöta av snor och tårar, men den tjocka goa mössan kantad med kaninskinn, dolde nästan hela ansiktet. Hon frös.
”Hon”, det var min då blott femtonåriga blivande mamma Else-Britt, (egentligen Elsa Brita som hon var döpt till, men aldrig ville kallas för), fortfarande bara ett barn som genom de hårda tiderna med krig runt knutarna och ytterst begränsade familjeförhållanden i hemmet tvingades söka sitt livsuppehälle efter bästa förmåga. Om detta var jag lyckligt omedveten där jag låg i hennes mage. Stunden var kommen att berätta hur det låg till, därav hennes tårar under vandringen. Hur skulle hennes stränge far, den f.d. fjärdingsmannen, numera småbrukaren Gustaf reagera, och hur skulle mor Semmy ta det? Stackars mamma!
