I förra inlägget om mitt liv skrev jag om tiden på Ditzingers. Nu är jag framme vid min tid som återanställd på Gamlestadens Fabriker i Göteborg 1967, nu som tjänsteman. Först säljare och sen Produktchef. Jag trivdes aldrig riktigt bra med jobbet där. Väldigt patriarkaliskt, toppstyrt och gammaldags. Dessutom ett ständigt resande från norr till söder i Sverige. Inget för mig, så när det blev ett jobb ledigt på RP Inredningar 1969 blev jag rekommenderad att söka det jobbet av en god vän som slutade där för att starta eget. Fick jobbet direkt och var nu tillbaka till samma typ av jobb som jag haft hos Ditzinger. Jättekul! Lyckades bra där, och fick en massa fina uppdrag, bl.a. att inreda ett av Sveriges största gymnasiebyggen, Nyhemsskolan i Varberg (nu omdöpt till Peder Skrivares skola). Ett flermiljonersuppdrag, det största RP IN nånsin varit i närheten av, och jag hade ett litet helsicke att övertyga ägaren av RP, Gustav Bonevik, om att vi skulle klara av ett så stort objekt. Efter en sen kvälls redogörelse för hur jag lagt upp affären med Varbergs Kommun, gick Gustav B med på att acceptera uppdraget, som vi genomförde till beställarens och ägarens stora belåtenhet. Puh, Det var svettigt den där kvällen med Chefen! Sen den dagen var han och jag mycket goda vänner och jag kände hans förtroende, och fick som avdelningschef förtroendet att äta lunch varje dag i Direktionsmatsalen.
(RP Rörprodukter AB som bolaget hette, var verksamma som VVS-grossisst med mångmiljonomsättning och många anställda).
Genom kontakter med inredningsarkitekterna Scheuer & Sundestrand i Gbg fick vi så småningom uppdraget att inreda bilvårdsanläggningar åt oljebolaget Svenska Fina, som planerade att bygga ut ett stort antal anläggningar i Sverige med drivmedel, men också med tillhörande restaurang och livsmedelsförsäljning, ungefär som dagens bensinstationer har idag, femtio år senare.
Eftersom verksamheten utvecklades fint med RP In, anställde jag min gode vän Curt Eriksson som jag ju skrivit om tidigare
Vi var väldigt lyckosamma i samarbetet med Fina, vilket ledde till att vi av dem erbjöds starta eget och arrendera först en anläggning i Härnösand, och senare en i Eskilstuna, parallellt med att vi fortsatte sälja inredning både till Fina och andra.
Sagt och gjort! Vi ”sålde våra hemman” i Gbg, flyttade till Söråker mellan Sundsvall och Härnösand. Startade vårt bolag ERSTAB, Eriksson & Stjernquist AB. Ett år senare, våren 1973, öppnade vi en stor anläggning i Eskilstuna. Där anställde vi Titti, som ganska snabbt kom att bli en viktig person i mitt liv. I augusti -73 flyttade jag och Michael in hos henne och hennes två pojkar, Mikael och Mats, efter att Agneta och jag separerat. Agneta och Cecilia flyttade tillbaka till Göteborg där hon fick tillbaka sitt gamla jobb som resebyråtjänsteman. Titti och jag gifte oss 1978 och är fortfarande lyckligt gifta. Agneta gifte så småningom om sig med Lennart, flyttade till honom i Visby med Cecilia och bodde där till sin död i cancer 1996. Saknad av oss alla.
Hösten -73 fick Curt och jag en förfrågan från Finas huvudkontor i Sthlm, om vi kunde tänka oss att bli anställda i Fina. De ville bilda ett särskilt driftsbolag där alla anläggningar skulle inrymmas, med mig som VD och Curt som försäljningsdirektör. Efter lite förhandlingar var vi överens om villkoren, och vi siktade in oss på att bli Stockholmare! Men…i samma ögonblick slog oljekrisen till, vilket vände upp och ner på allt inom denna bransch. Efter att ha kommit överens om våra personliga villkor, åkte Titti och jag dagen efter till London en vecka, för att fira utnämningen. När vi kom hem hade krisen ytterligare förvärrats, och Finas koncernledning i Bryssel hade slagit stopp för alla nyinvesteringar. Projektet vi skulle leda lades alltså i malpåse, och kom sen aldrig att förverkligas. Så Curt och jag var alltså oljebolagsdirektörer i ca en vecka! Nåja, vi körde på med det vi hade, och lät oss inte nedslås. Vi hade länge haft andra tankar på projekt inom ”vår” bransch, alltså möbler. Mer om detta i nästa inlägg.