Här ser man gården på ett sånt där flygfoto som nog finns i de flesta hem på landet. Ser lite trist ut i svartvitt, men det var faktiskt en riktigt mysig gård. När mor Semmy och pappa Gustaf (kom ihåg att de var mina morföräldrar, vilket jag redogjort för i en tidigare blogg) var s.k tvungna att gifta sig 1925, då mor blivit med barn med min mamma, köpte de eller fick den här gården, som egentligen hörde till pappas föräldrahem i Åbogen nån kilometer bort. Som traditionen påbjöd skulle äldste sonen = Gustaf överta föräldragården, men hans syster Ingrid blev uppenbarligen alldeles tokig över detta och lär ha ställt till ett helsikes väsen. Det har berättats att hon en gång t.o.m. sprang till skogs i sin förtvivlan över att inte få som hon ville. Om det är sant eller ej vet ju inte jag. Till sist fick hon sin vilja igenom, och Gustaf blev istället ägare till gården i Kåraböke och vänskapen mellan syskonen bestod livet igenom.
I nederkanten ser man bostadshuset och till höger ladugården med den obligatoriska gödselstan på framsidan. Uppe t.h låg hönshuset och där intill vedbon. På gaveln i vedbon låg dasset, med ett större och ett mindre hål. Eftersom köpedasspapper inte existerade låg det alltid ett antal gamla tidningar där, främst Smålandsposten. Jag tror det var där jag grundlade vanan att alltid ha nåt med att läsa när jag går på dass! Det var heller inte ovanligt att man gjorde sällskap dit. Verkar otänkbart idag, men då helt naturligt. På senvintern varje år spred sen innehållet ut, helst på sista snön, på åkern bakom dasset, där vi odlade potatis. Vi hade alltid goda potatis…
I brygghuset längst i hörnet t.v. skedde all tvätt. En stor kokgryta i koppar som vedeldades fanns där och i den värmdes även badvattnet. Man badade ju inte precis varje dag, utan det förbehölls mestadels lördagar. Det var vanligt att flera personer badade i samma vatten, nåt man absolut inte skulle kunna tänka sig idag. Fy sjutton! När bygdegården i Bråthult byggdes försågs den (förutom med hyresfrysfack) med en bad & bastuavdelning, och dit cyklade jag istället. På somrarna var det förstås bad i ån och ibland i Virestadssjön. Vid Övraöns bro fanns det både grunt och djupt vatten, och där lärde jag mig simma.
Som ni ser är hönshuset ganska stort, och det var äggproduktion som utgjorde familjens huvudsakliga inkomstkälla. Vi hade som mest flera hundra hönor, kanske tusen, och några tuppar. All utfodring och vatten skedde utan hjälpmedel. Vatten handpumpades och bars från lagårdsbrunnen upp för backen till hönshuset och fodret från logen ovanpå lagårn. Vilket slit! Jag minns att det ofta var väsen om till vem äggen skulle levereras. Det fanns nåt som hette Äggcentralen, dit helst alla bönder skulle leverera sina ägg. Det passade inte alltid pappa Gustaf som gärna sålde till handlarna i bygden liksom till ett antal vänner i Älmhult etc. Äggcentralens lokale representant Henry i Kåraböke bråkade om detta och han och pappa var i många år på kant med varann. I lagårn fanns det 6-7 kor, (som handmjölkades morgon och kväll) en tjur och några kalvar/kvigor och grisar, samt två hästar. Korna hämtades in nere på ”mana” = maden, som låg några hundra meter från gården, utmed ån som märkligt nog kallas Helgeå trots att den riktiga Helgeån rinner i annan sträckning. På senare år blev det bara en häst, Vega, eftersom den andra som hette Dolly skenade en gång när Åke och jag skulle köra hem nåt från en lada nere på maden. Hon fångades in senare under dagen ett par kilometer hemifrån men blev aldrig återställd utan blev som man sa ”kollrig”. Hon gick till slakt, och en dag ledde man ut henne framför lagårn och Gustafs bror Nisse sköt henne med sin älgstudsare. Jag gömde mig i brygghuset och höll för öronen, men hörde ändå skottet.
Gården var liten, bara 12 ha totalt, varav det mesta var stenig betesmark. Den gav dock tillräckligt med hö och havre och halm till djuren. Säden tröskades varje höst och jag tror den såldes till nån kvarn i närheten. Gårdarna var ju i allmänhet små, så nästan inga bönder hade skördetröska, utan istället anlitade man Walter Moberg i Idhult som till sin hjälp hade Stig i Idhult, en liten finurlig man. Intilliggande bönder kom också och hjälpte till, och när det var dags för tröskning hos dem, fick de motsvarande hjälp. Om jag minns rätt hade Moberg många barn, varav ena sonen Anders är en mycket framgångsrik affärsman med förflutet som koncernchef för IKEA och därefter framgångsrik även internationellt. Dagsverkare som Emil Nygren, Erik Jubel och Martin i Kåraböke gick runt på gårdarna och deltog i tröskning och annat mot vad jag antar en ringa penning. Potatis odlades ju också och en del av dessa såldes till korvhandlare i Älmhult. Troligen svart! Potatisen sattes alltid (för hand) hos oss på 1:a maj, till min stora förtrytelse. Jag ville ju cykla in till Älmhult för att se på 1:a maj demonstrationerna. Det var ju nåt av det största som hände i byn på den tiden med musikkåren och de söta drillflickorna som marscherade. Att det var ett politiskt arrangemang bekymrade mig föga. Jag visste egentligen inte vad politik var. För pappa Gustaf var det ingen viktig sak med 1:a maj då han var en inbiten Jordbruksförbundare. Två gånger om året slaktades det. Mest var det gris, men ibland även en kalv. Då var jag med och hjälpte till förstås. Grisen leddes ut framför lagårn, skrek och kämpade emot, men det gavs ingen pardon. Man hade en slaktmask, med en kil. Denna sattes mot pannan på grisen och sen slog man in kilen i pannbenet med en stor träklubba så grisen blev medvetslös, varpå man stack grisen i halsen, med nyslipad slaktkniv. Blodet togs tillvara och min uppgift var att vispa i blodet i spannen. Idag skulle jag inte vilja vara med om slakt, men då föll det sig naturligt. Jag tror faktiskt att dåtidens metod var skonsammare än dagens.
Ja här bodde jag ända tills jag ryckte in i lumpen på LV6 i Göteborg i maj 1959, endast sexton år gammal. Beskedet att jag blivit antagen som befälselev vid LV6 fick jag f.övrigt i form av ett brunt kuvert från Försvarsmakten när mor kom med förmiddagskaffe till oss när vi tröskade på hösten 1958. Lantbrevbäraren Lars-Eric Ejneborn hade just kommit med posten och jag kan än idag minnas med vilken spänning jag sprättade upp kuvertet för att se om jag blivit antagen. Det var en stor dag i mitt liv!
1961 byggde mor & pappa ett nytt hus alldeles bredvid det gamla, och fick alla bekvämligheter de så väl förtjänade.
