Så är militärlivet över! Nu väntar verkligheten.De 10,5 månaderna var ju en i högsta grad skyddad tillvaro, man hade mat och husrum och behövde inte fundera över såna vardagligheter. Tiden innan muck hade jag såklart funderat mycket över vad jag skulle göra av mitt liv. Nu gällde det att fatta rätt beslut, eller rättare sagt vad som kändes rätt för stunden. Visst kunde jag återvända hem till Älmhult, och få ett jobb där, men på nåt sätt kände jag det som ett misslyckande. Jag hade ju dessutom träffat Agneta ett par månader tidigare, vilket bidrog till att jag till slut bestämde mig för att bli kvar i Gbg.
Jag hade sen en tid börjat läsa platsannonser i GP, liksom bostadsannonserna. I avsaknad av examina var förstås möjligheterna till ”finare” jobb begränsade, så jag kollade mest på fabriks- eller lagerjobb.Det var ju vad jag hade viss erfarenhet av hemifrån Småland.
En dag såg jag en annons om jobb på Gamlestadens Fabriker, ett på den tiden ytterst välkänt företag som tillverkade allehanda textilier. Framförallt lakansväv och annat i bomull. Det här jobbet var på deras relativt nya tillverkning av heltäckningsmattor. Fick permis från LV6 och tog spårvagnen ut till Gamlestaden. Jag fick anställning direkt! Minns inte lönen, men nånstans runt fyra kronor i timmen var det nog. Jag skulle få syssla med i stort sett allt som hade med hanteringen av de färdiga mattrullarna som var fyra meter breda och ca 20 meter långa. Det innebar bl.a att hämta fram nya rullar från lagret efterhand som tillskärningen av dagens order var klar av en viss färg och sort, men också att delta i tillskärningen. Man ritade upp de olika måttbeställda storlekarna och märkte ut dem med kritsnöre. Sen kröp man på knä och skar ut mattorna med en speciell mattkniv. Det var ju inte precis vad jag ville syssla med resten av livet, men det var dock ett jobb!
Parallellt med detta gällde det att hitta en bostad. Även det löste sig bra, jag fick hyra ett möblerat rum hos en militärfamilj i Kortedala. Mannen var kapten på A2 i Kviberg. Hyggliga människor, men det var långt ner till stan, och till Agneta som bodde i Örgryte. Så efter en månad bytte jag till ett nytt boende, nu på Strömmesberg vid Härlanda. Frun var tyska och mannen dansk. Han var arkitekt inom Kommunen, och ingen av dem var trevliga. Jag vantrivdes, men bodde kvar där i nästan ett år. Det var gångavstånd till jobbet vilket jag sparade en del pengar på, även om spårvagnskuponger var ganska billiga. Plötsligt en dag hade jag tur! Jag fick nys om att ett par familjer som ägde och bodde i ett hus på Bäckeliden 3 alldeles ovanför S:t Sigfridsplan, skulle hyra ut två rum uppe på vinden. Jag tog omedelbart kontakt, och fick genast löfte om att hyra det ena rummet. Hyra: 90:-/månad. Vilken Lycka! Låg alltså precis vid 5:ans spårvagnshållplats, och med bara 15 minuters promenad hem till Agneta. I rummet intill flyttade en kille vid namn Carl-Johan Broqvist från Växjö in. Han var son till den mest kända konditorn i i Växjö, Broqvists Konditori, och skulle ha sin lärlingstid hos en kollega, Långängens Konditori, de hade på Hisingen i Gbg. En jättekäck grabb som älskade countrymusik. Framför allt Hank Williams. Han kunde varenda text och sjöng med i alla låtar han spelade upp. Vi trivdes jättebra tillsammans där uppe på vinden! Efter ca ett år var han tyvärr tvungen att flytta hem till Växjö och ta över bageriet där, då hans pappa hastigt avled i hjärtinfarkt. Hemma i Växjö blev han känd som en av förgrundsmännen i Växjö Dykarklubb. Han gifte sig med sin ungdomskärlek, men sorgligt nog höll det inte i långa loppet har jag hört, och han flyttade till Thailand där han för nu rätt många år sen omkom i vad jag tror var en dykolycka. Efter honom flyttade det in en kille från Ingatorp i Småland, som jag inte blev särskilt bekant med.
Curt, min lumparkompis, som hade återvänt till Trollhättan när vi muckade då han under tiden gift sig och fått barn, hade brutit upp från sitt äktenskap och sökt sig till Göteborg. Han behövde en boplats, och jag fixade så han fick flytta in i rummet bredvid mig. Det var inledningen till en förstärkt vänskap, som skulle bli livslång. Han hade fått jobb i en möbelaffär på Hisingen, men jobbade även som croupier på Trägårn om kvällarna.
Här bodde jag i nästan fem år, ända tills Agneta och jag gifte oss, hos familjerna Gerhard och Gertrud samt David och Valborg Trygg. Gerhard & David var bröder. Två fantastiska familjer som gjorde allt för att jag skulle trivas! Jag minns dem med stor tacksamhet.
Själv hade jag bytt jobb och var nu anställd på Skandia.Möbler, som hade en butik på 1:a Långgatan intill Järntorget. Jobbade med allehanda lagersysslor, samt levererade möbler hem till kunder över hela Gbg med omnejd. Ett alldeles utmärkt sätt att lära känna Gbg och dess olika stadsdelar och gator. Än idag har jag god lokalkännedom om stan. Jag trivdes med att åka runt och leverera nya, fina möbler till kunderna. Ibland fick vi dricks eller godis, i synnerhet av lite äldre kunder, som var tacksamma för att vi hjälpte dem. Hos en del tog vi med oss de gamla uttjänta möblerna i retur. Jag minns särskilt en gång vi tog med två gamla sängar hos ett äldre par i Majorna. När vi bar ut dem började frun gråta. ”Tänk så mycket roligt gubben och jag har haft i de här sängarna, sa hon. Och nu skall de till tippen. Det känns svårt”. Vi försökte trösta henne med att det går att ha roligt även i de nya sängarna, och då sken hon upp lite och sa att vi får väl pröva det nån gång. Ofta brukade min kollega Sigvard Ottosson, ”Otto” som vi kallade honom, och jag slå sönder de gamla prylarna innan vi lastade dem på bilen för att spara plats, men den här gången behandlade vi sängarna med vördnad och försiktighet, då vi såg att det gamla paret stod i fönstret och såg på. Det kallas visst ”respekt” nuförtiden…
Ett annat roligt minne från den här tiden är att Sonia Hedenbratt köpte en fyrlådig byrå i teak, som Otto & jag levererade hem till hennes lägenhet på Gårda. Långt senare när Titti och jag bodde på hotell i Visby, tror det var 1985, satt vi ute i hotellets mysiga innergård. Där satt även Sonia H och läste högt ur en bok. Plötsligt sa hon: ”Hoppas jag inte stör er när jag läser högt, men jag måste göra så för att fatta bokens innehåll”.. Nej, nej, inte stör du oss, sa vi, och sen började vi språka lite grann. Du kommer nog inte ihåg det, sa jag, men jag har faktiskt varit hemma hos dig på Gårda en gång och levererat en byrå du köpte på Skandia-Möbler. ”Klart jag minns”, sa hon, ”den står hemma i hallen än, och där förvarar jag mina underbyxor”. Stor skratt! Allts inte trosor, utan underbyxor! Hon var en go människa, Sonia!
Tiden gick, och jag ville naturligtvis komma lite längre i livet än att köra ut möbler till kunder. På kvällarna läste jag därför en del kurser som jag trodde mig få användning av, i min strävan att få ett bättre jobb. Det var bokföring, engelska, lite tyska och inte minst säljteknik. Alldeles nära mitt jobb på Skandia-Möbler fanns ett s.k. ”arbetarkafé” där vi fikade dagligdags. Där kunde man även läsa Göteborgs-Posten gratis. Jag startade alltid med att kolla platsannonserna, och en dag såg jag en annons att AB Robert Ditzinger sökte en försäljare till sin mattavdelning. Ditzingers var nog Göteborgs förnämsta inredningsföretag på den tiden. Vi var nu framme vid hösten 1961. De ville ha skriftlig ansökan, och jag la ned stor omsorg på denna. Inte för att jag hade mycket att komma med, men jag gjorde så gott jag kunde, och bad en stilla bön att de skulle höra av sig före ett visst datum de angett i platsannonsen. Jag hade ju ingen telefon, så jag uppgav numret till Skandia-Möbler. När ca en vecka gått utöver tiden inom då man skulle fått svar på ansökan hade jag fortfarande inte hört av Ditzingers. Jaja, det blev såklart inget nytt jobb för min del, men fann det lite märkligt att de inte hört av sig som utlovat. Men, tänkte jag, skam den som ger sig, så jag tog mod till mig, stannade min lastbil vid telefonkiosken vid Kallebäck och ringde till Ditzingers och bad att få tala med herr Gullstrand, som var deras handläggare.
Goddag herr Gullstrand, jag heter Kenne Stjernquist och har sökt jobb hos er. Blev utlovad ett besked om huruvida jag kom i anspråk, före den och den dagen. Nu har den tiden passerats sen mer än en vecka, och jag är naturligtvis intresserad av att få veta mina chanser.
”Nämen goddag herr Stjernquist, så bra att Ni ringer. Jag har sökt Er tre gånger och bett den som svarade be Er att kontakta mig. Tyvärr har jag inte hört ifrån Er, så jag trodde till slut att Ni inte var intresserad.”
Jag förstod nu att min chef Sven A på Skandia-Möbler begrep att jag sökt nytt jobb, och därför inte vidarebefordrade meddelandet till mig. Inte särskilt hyggligt av honom!
Jag förklarade detta för herr Gullstrand, och försäkrade honom att jag var väldigt intresserad av jobbet jag sökt.
”Då är Ni välkommen hit i morgon kl 9:00, så får vi talas vid,” sa han.
Vilken lycka! Nu beror det på hur jag klarar intervjun, om jag skall öppna en ny dörr till framtiden!
Kl 9:00 stod jag i dörren till Ditzingers på Kungsportsavenyn 16, iförd min bästa ”gåbortskostym”, brun till färgen, vit skjorta och matchande mockaslips. Välputsade bruna skor. Med mig hade jag de få dokument jag kunde åberopa. Det var min betygsbok från Folkskolan, betyg från Möbelstopp i Älmhult, Langes Såg i Övraön, ett anställningsintyg från Gamlestadens Fabriker, samt några intyg om diverse genomgågna kvällskurser. Inget starkt CV precis!
Herr Gullstrand tittade, inte ointresserat men lite förstrött, genom mina papper innan han lade dem åt sidan. ”Herr Stjernquist, sa han, jag är mer intresserad av Er som person. En bondson från Småland, som i så unga år vågat bryta upp från den miljön och sökt sig ett annat liv i storstan. Hur kommer det sig?”
Jag förklarade så gott jag kunde, att min håg stod till annat än ett liv på landet, och att min framtid låg i att träffa människor och försöka jobba mig upp inom affärslivet. Jag sa att jag alltid haft lätt för att komma överens med folk, och kände att ett säljarjobb skulle passa mig.
När det gått ca en timme frågade han mig om när jag kunde börja ifall jag fick jobbet. Jag har en veckas uppsägning, så det handlar alltså om den tiden, sa jag. Nästa fråga var om mina löneanspråk. Nu tjänar jag 175 kr i veckan, svarade jag, och jag behöver nåt i den stilen för att klara mitt uppehälle.
Han funderade en stund, och sa slutligen: ”Herr Stjernquist, jag har alltid haft god erfarenhet av ungdomar som växt upp på landet och sökt sig ett annat liv i storstan, och Ni utgör inget undantag, Jag tror Ni skulle passa bra som säljare i vår matthall. Vi erbjuder Er 725:- i månadslön. Vill Ni ha jobbet är det Ert, och jag vill att Ni börjar snarast möjligt!”
Jag behövde inte lång stund att bestämma mig! Runt två minuter, skulle jag tro!
Detta var lördagen den 4 november 1961, och måndagen en vecka senare började jag jobba på Ditzingers!
Vilken lycka jag kände när jag satte mig i Skandia-lastbilen, for hem till Bäckeliden där jag bodde och hängde in kostymen, tog på mig min lagerrock och åkte ner till 1:a Långgatan, gick in till Sven A. och sa upp mig. Flera år senare erkände den gode Sven att han struntat i att vidarebefordra meddelandet att jag skulle ringa herr Gullstrand. Jag förlät honom gärna, då han var en hygglig karl.
Jag har gett den här första tiden av mitt liv i Gbg stort utrymme härovan, då jag betraktar den 4/11 1961 som en av de mest betydelsefulla dagarna i mitt liv. Jobbet på Ditzingers gav mig en plattform varifrån jag sen kunde utveckla mitt liv i en riktning som passade mig.
Ni som läser detta i nutid förundras säkert över den högtidliga tonen, alltså Ni och Er och herr Si och så som användes mellan personer som inte kände varandra, ja även mellan exempelvis arbetskamrater beroende på rang, men att på nutida vis kalla varandra ”du” var fullständigt otänkbart i de kretsar där Ditzingers var verksamma. Jag skall återkomma till detta längre fram.
Tänker på hur mycket barn behövde utstå i unga år. Du, Kenne är vinnaren, trotts allt!
Stolt och tacksam syster!