Livet på luckan – LV6 i Göteborg

Det är såklart med lite darr jag träder innanför grindarna vid Kasernvakten. 16 år gammal, egentligen fortfarande ett barn.Vad väntade? Skulle man bli mobbad, som morbror Johan sagt att alla värvade blev när han gjorde lumpen vid Flottan? En redan inryckt rekryt ledsagade mig till 4:e batteriet och logoment 5, som skulle bli min nya hemvist i 10,5 månader. I luftvärnet heter det batteri och inte kompani. Fick mitt skåp och sängplats anvisad varpå jag anmodades följa med till förrådet för att hämta min utrustning. Gubbarna (civilanställda) som jobbade där, hade mycket god blick för vilken storlek man drog, och allt gick som smort. Man fick en säck att stoppa grejorna i och i ett huj var man ute.

Det visade sig att jag var först på plats av oss sex som skulle ligga på lucka 5. En efter en droppade de in, Ingemar (Lappen) Hernefeldt från Boden, Bertil  (Tjockebertil som inte alls var tjock)  Andersson, Gbg, Bengt Nilmo,(märkligt nog inget smeknamn) Gbg, Curt Eriksson (Trollhättan) från Brålanda men boende i Trollhättan, och slutligen Roy Svensson (Lellesvensson), också han från Göteborg. Själv blev jag kallad Småland förstås. Öknamnen myntades väldigt snabbt, men hur de uppstod minns jag inte längre. Hursomhelst blev vi på kort tid ett ganska sammansvetsat gäng som trivdes bra ihop.
;”>Framåt kvällen, när vi hade ätit middag så tyckte vi att vi kunde gå en sväng inne på området, så vi knallade iväg bortåt pjäshallarna där kanonerna förvarades. Det skulle vi inte gjort, för inom kort kom en av vakterna beväpnad med kpist och sa att där fick vi inte vara. Oj oj, det visste ju inte vi men det vara bara att dra hemåt, för att istället söka upp ”markan”. Där fanns det t.o.m. en 17″ TV samt fika att köpa. Jättebilligt förstås! Jag märkte snabbt att Curt ”Trollhättan” och jag trivdes bra ihop, och redan denna första kväll blev inledningen av en livslång vänskap, vilket säkert kommer att framgå av flera berättelser här om mitt liv.Vi kom från ganska likartade uppväxtförhållanden, alltså bondpojkar från landet, han i Dalsland och jag i Småland. Ingemar Hernefeldt var en äkta norrlänning med sina särdrag, och de tre andra urgöteborgare och alltså på sin mammas gata redan från starten. Vi var alla födda 1942. Vi tillhörde befälsskola I vilket stod för ”Instruktör”, och  var vad man kallar ”värvade”, och alltså tänkta som blivande yrkesbefäl i Luftvärnet. Det skulle så småningom visa sig att endast 8 av oss 23 som ryckte in fortsatte inom det militära. Vi andra muckade som Konstaplar (korpral i armén) efter fullgjord värnplikt den 19 mars 1960. Sex av oss, däribland Curt ansågs inte lämpliga som militärer och underkändes. Ingen av dem verkade särskilt sorgsna över det… Själv kom jag på nedre halvan av de som erbjöds en anställning, men brydde mig föga.

Det kan ju låta motsägelsefullt när jag skriver att jag faktiskt trivdes bra hela tiden i lumpen. Antagligen beroende på att vi utvecklade en stark vänskap inom vår tropp, i synnerhet Curt och jag. Dessutom var våra befäl överlag hyggliga, även om vi stötte på en och annan som nog tog ut sina tillkortakommanden hemma på oss unga grabbar. Framförallt var det unga kadetter, alltså studenter som skulle bli reservofficerare, och tyckte att de var av en högre sorts folk. Som väl var låg de inte inne mer än några veckor så vi stod ut med dem.

Batterichefen (=Kompanichef) såg vi egentligen inte till annat än vid morgonuppställningarna då vi alla besvarade hans hälsning ”God morgon befälselever” med ett rungande ”God morgon kapten”! Vi hade tre olika batterichefer,  en strong militär kapten Karlsson som alltid hade sin schäferhund vid sin sida och som gick under benämningen ”Kalle Kula”. sen en elegant, alltid klädd i uniform av fint tyg vid namn kapten Kronberg, och sista tiden en mild och  vänlig herre, kapten Westling,

Vår skolchef var löjtnant Åke Linnerhed,en kärv person som nog ville framställa sig som tuffare än han egentligen var. I grunden en hygglig person, lärde vi oss efterhand. Fänrik Jörgen Thulstrup var en mycket sympatisk ung man vid den tiden, som vi unga rekryter såg upp till.Jag har sett att han gjorde fin karriär inom Försvaret, och jag tror han var Generallöjtnant vid pensioneringen. Bor i Åkersberga vad jag förstår. Utöver dessa officerare hade vi furir Andersson, en beskedlig snäll ung man, överfurir Håll, lite äldre än de andra befälen, lågmäld och hygglig, samt sergeant Johansson, en mycket  hygglig karl som vi alla gillade skarpt. En tid under sommaren hade vi en kadett-sergeant Bergqvist, som vi alla hatade. Vi låg på Ringenäs skjutfält invid Halmstad nästan hela sommaren, med massor av övningar i skogarna runtomkring. Han tog ut sitt dåliga humör på oss, och drev oss till vansinne titt som tätt. En kväll var vi inne på Folkets Park i Halmstad på dans, och hade bytt om  till civila kläder trots att detta var förbjudet om man inte hade minst 24 timmars permis. Vem var där tror ni? Jo, Kadett Bergqvist! Han dök genast på oss och lovade att han nästa dag skulle anmäla oss för detta hemska brott, vilket skulle rendera oss några dar i buren. Dagen efter, en smällhet sommardag, hade vi övningar i skogarna bortåt Tiarp och Bergqvist var fortsatt tyken och dum mot oss. Då rann sinnet på oss, måttet var rågat, och vi lovade honom dyrt och heligt därute i skogen, att om han anmälde oss för att vi hade civila kläder den där kvällen i Parken, så skulle vi vid första bästa lämpliga tillfälle ge honom ett rejält kok stryk som han sent skulle glömma! Det blev aldrig nån anmälan, och fortsättningsvis var han rätt beskedlig i sitt uppträdande mot oss.

Många år senare, när vi flyttat till Frösakull och var bjudna på fest på Ringenäs Golfklubb av goda vänner, såg jag bland dessa en person som jag tyckte mig känna igen. Frågade värdinnan vem han var. Jo, vi bor grannar i Långedrag, sa hon, och han heter XXX Bergqvist. Då klarnade bilden! Det var samme Bergqvist som vi haft som Kadett 35 år tidigare. Jag berättade kort mitt minne av honom, och bad henne att inte nämna saken för honom. Hon höll förstås inte det löftet, för rätt som det var kom han fram till mig och sa ”jag har hört att du inte gillar mig, pga en händelse långt bak i tiden”. Så vi slog oss ned och jag berättade för honom anledningen, men utelämnade att vi hotat honom med stryk. Jag tror nog att han kom ihåg det hela, men ville väl inte riktigt medge det. ”Jag får be om ursäkt för mitt dåliga uppträdande” sa han. ”Man var ung student, trodde väl man hade all makt i världen, och att rekryter skulle behandla på det viset”, fortsatte han. Det hela slutade i förbrödring, ett flertal skålar under kvällen, och i flera år träffades vi på de gemensamma vännernas fest under ytterst vänskapliga former. Han hade sedemera blivit polis men lämnat det yrket och arbetade då vi umgicks som försäkringsman. Tyvärr gick han bort alldeles förtidigt, har jag hört.