Hur trevligt det än var att bo och vara i Göteborg, så ville jag givetvis åka hem till Älmhult & Kåraböke då och då. Det blev så småningom lite trist att ligga ensam kvar på lucka 5, när de andra åkt hem över helgerna. Curt, som bodde i Trollhättan och hade tjej där åkte alltid hem dit. Vi hade ett antal gratisresor med tåg hem, hur många har jag glömt, men ett vanligt sätt för militärer att resa på den tiden var att lifta. Iklädd permisuniform hade man ganska lätt att få lift. Men om man tittar på kartan, ser man att det inte är alldeles enkelt att lifta från Högsbo i Gbg till Älmhult. Det kräver ett antal byten. Först från Högsbo via Särövägen ner till Kungsbacka, Sen vidare Rikstvåan till Halmstad, Veinge eller Laholm. Dessa två sträckor var ganska trafikerade, så vanligtvis tog man sig dit utan problem. Från Veinge tog man sig till Markaryd, och från Laholm till Örkelljunga. Sen Riksettan upp till Traryd och vidare de sista 28 kilometrarna till Älmhult. Dessa sträckor kunde vara lite tröga ibland, eftersom många av bilisterna där var lokaltrafikanter, som bara skulle en bit på vägen. Jag minns en lördag när jag stod med tummen i vädret i Veinge att en lastbil stannade. Det visade sig att han körde kreatur till slakt, men skulle passera Markaryd. Men först skulle han hämta djur på ett par gårdar runt Veinge. Det var OK förr min del, och lasten vi fick med oss var grisar. Jag vet inte om det var tradition, men på bägge ställena bjöd bonden på en snaps när grisarna var lastade. Även jag tillfrågades, men förståndigt nog tackade jag nej. Det gjorde däremot inte chauffören! Hursomhelst kom vi utan problem till Markaryd. Jag tackade för skjutsen och liftade vidare upp emot Traryd. Det gick säkert bra även fortsättningsvis för chauffören, men för grisarna var det nog värre…
Som jag redan skrivit, var sommaren 1959 otroligt varm. En söndag när jag som vanligt skulle tillbaka till LV6 stod jag vid Trarydsvägen utanför Älmhult vid tvåtiden på em. Tänkte det kommer nog snart en bil och stannar. Så icke! Jag gick och gick i den stekheta solen, säkert mellan en och två mil. All trafik gick i motsatt riktning, sannolikt folk som varit ute vid kusten och badat och nu var på väg hem. Jag blev tröttare och tröttare, men framför allt törstig. Efter nästan ett par timmar stannande en bil med fyra personer, två barn och deras föräldrar. Frågade vart jag skulle. Till Göteborg, svarade jag. Då har du tur grabben, sa pappan, för vi skall till Halmstad. Gissa om jag blev glad! Det löste ju hela min svåraste sträcka. De hade dricka med sig i bilen som de bjöd på, vilket jag tacksamt tog emot. Efter lite småprat slocknade jag och vaknade inte förrän vi var nästan framme i Halmstad. Bad om ursäkt för min oartighet att somna. ”Det behövs ingen ursäkt, sa pappan. Vi såg att du var helt slut när vi tog upp dig”. Väl framme i Hstd körde de mig upp till Kärleken där stan tog slut, för att jag lättare skulle få nån att stanna. Frågade om jag hade pengar till att köpa nåt att dricka och äta. Nja, det var ju lite dåligt med det, men jag klarar mig, sa jag. Ville ju inte framstå som en tiggare. ”Här har du en slant att handla för, sa mamman.” Jag tror det var en tia, vilket var ganska mycket på den tiden. Jag vet inte vilka de var, har aldrig sett eller hört om dem efter den dagen, men har ofta med tacksamhet tänkt på hur oerhört snälla de var var emot mig. Faktum är att det hjälpt mig att ibland uppträda på liknande sätt mot behövande i utsatta situationer.