Jag brukar säga att jag är lycklig som har två mammor och tre pappor även om jag inte kallade dem alla så. Min biologiska pappa AXEL, min styvpappa INGVAR och under småbarnsåren främst morfar GUSTAF, som ju i praktiken blev min pappa nr ett. Likaså blev mormor SEMMY min verkliga mor eftersom mamma ELSE-BRITT inte fanns i min nära vardag. Pappa Axels fru ULLA träffade jag aldrig som riktigt liten, utan det blev endast några dar varje sommar. Barnen i Kåraböke, ÅKE, MYRTEL och ANNA-GRETA. De blev ju mina ”syskon” och jag har aldrig känt annat än att de betraktat mig som sin bror. Jag vill gärna ägna dessa mina vardagsnära lite uppmärksamhet här.
Bilden på de båda, Gustaf & Semmy när de firade sitt guldbröllop sommaren 1975, och bilden på mor framför ”nya” huset togs nån gång på 60-talet. Visst var pappa respektingivande i sin Fjärdingsmans uniform! Bilden är säkert från sent tjugotal.
Åke f.1930 var verkligen som en riktig storebror för mig! Ända tills han flyttade hemifrån 1958 delade vi mestadels rum på vinden i gamla huset. I alla lägen tog han mig i försvar om jag hamnade i onåd hos någon, vilket lyckligtvis inte skedde så ofta. Skulle jag på skolresa, stack han alltid till mig några extra kronor etc. Han köpte en fin bil, en Ford Zephyr Six 1954, som han var mäkta stolt över. Vi andra i familjen också! Det var den finaste bilen i trakten, tyckte vi! Jag hjälpte honom att tvätta den. Vatten hämtades i en spann från brunnen, och sen pumpade jag med brandspruta medan han gnuggade med svamp. När jag blev äldre och fick åka ut på dans som väldigt ung, skjutsade han och Gunni (som blev hans fru 1959) mig till Linkullen etc. och hämtade mig mitt i natten. Senare i livet fick jag t.o.m. låna bilen för att åka på semester. 1957 fick han jobb på IKEA och stannade där tills han gick i pension. Duktig som han var, avancerade han genom åren från lagerarbetare till chef för Ikeas lager i Sverige utanför Älmhult. Ingen dålig karriär! Hur gick det till när han fick jobbet på IKEA? Jo, jag sökte jobb på lagret där, och Åke skjutsade mig (som vanligt). Han jobbade på Br. Wallins Stenhuggeri. Jag skulle träffa Allan Cronwall på IKEA, i den gamla röda snickerifabriken där kontoret fanns på den tiden, och Åke satt med under intervjun. Allan hade varit kamrer på Br, Wallins, så Åke och han kände varandra väl. Några dar senare ringde det hemma i Kåraböke och mor svarade. Det var Allan C. Han ville meddela att jag var lite för ung för jobbet jag sökt, men att han gärna ville att Åke skulle ta det. Så blev det och det var såhär i efterhand ett lyckligt beslut, tycker jag, och absolut no hard feelings utan bara ett roligt minne! Under alla år, när jag och familjen återvänt till Älmhult, liksom när vi flyttat till Frösakull, umgicks vi flitigt ända fram till hans alltför tidiga död i oktober 2010. Åke var en klippa. En person man kände tillit till och som ställde upp för alla i sin omgivning. Hans fru Gunni, en glad och snygg tjej från Hökön lever än och bor i Älmhult, liksom dottern Catharina. Vi träffas ibland, ringer varandra då och då, och har alltid trevligt när så sker.
Mamma Else-Britt är ju med på bilden nedan, men henne har jag skrivit om på annat ställe.
Myrthel f. 1933 har alltid stått mig mycket nära. Hon fanns där mina första år som liten. Hon var ju bara nio år när jag kom till världen, så hon tyckte såklart det var kul att få en ”lillebror”. Hon älskade att skjutsa mig i en barnvagn som nog hade funnits länge i familjen, har hon berättat. Den var gjord i trästomme med sidorna i masonite och jag tror den hade nån sorts sufflett, och var grönmålad. Myrthel hade många jämnåriga kompisar från granngårdarna, och jag minns att de ofta samlades hemma hos oss innan de skulle ut på dans på lördagskvällarna. Det var alltid glada skratt när de samlades! När Myrthel konfirmerats och gått ”fortsättningsskolan” som var obligatorisk, det var 1947 tror jag, så flyttade hon till moster Gulli & morbror Rune i Ljungby, då hon fått jobb i Runes föräldrars bageri, Hulda Johanssons Bageri. Morbror Rune jobbade som bagare där. Morbror Rune var politiskt engagerad, satt i Riksdagen och blev så småningom både inrikes- och industriminister. Där trivdes Myrthel väldigt bra, och blev som en familjemedlem. När hon blev några år äldre, flyttade hon till ett möblerat rum tillsammans med en väninna som hette Gunvor. Så småningom började Myrthel jobba i Pressbyråkiosken vid Ljungby station. Där passerade varje dag en yngling vid namn Nils. Lägg märke till att jag skriver NILS. Vi alla i släkten kallade honom Nisse, men jag tror aldrig jag hört Myrthel kalla honom nåt annat än Nils. En snygg kille hemmahörande i Hamneda. Han kom med tåget därifrån till sitt jobb i Ljungby, och tog sig säkert en vända till kiosken både morron och kväll antingen han behövde handla nåt eller ej, och det stod inte på förrän det slog gnistor mellan de unga tu. 1954 gifte de sig, och fick efterhand barnen Elisabeth, Eva, Peter & Mikael och Annelie. Ej heller att förglömma en lite kille 1959, som tyvärr föddes med en svår missbildning och levde endast en kort tid. Det var en stor och lycklig familj, som alltid hållit tätt tillsammans. Tyvärr gick Nils bort 83 år gammal 1:e november 2013, djupt saknad av hela vår släkt. Myrthel är nu den enda av Kåraöke-syskonen som lever, idag 87 år med en sjusärdeles livslust och förmåga att förtränga de allvarliga sjukdomar vi vet att hon bär på. Måtte vi få behålla dig länge kära Myrthel!
Anna-Greta, f 1940. var ju den som var närmast mig i ålder. Följaktligen var det vi som lekte mest som små. På syskons vis trätte vi en hel del, men för det mesta hade vi roligt av och med varandra. När Myrthel flyttat hemifrån, delade vi även rum ett tag. AG var i högsta grad pappas flicka, och om det kom till konflikt nån gång, tog han undantagslöst hennes parti. Som vuxen har jag funderat över varför, och jag tror att förklaringen är både enkel och mänsklig. Semmy & Gustaf fick som barn nr två en flicka som de döpte till Anna-Greta. När barnförlamningen (polio) härjade som värst i början av trettiotalet fick lilla Anna-Greta den hemska sjukdomen och avled endast några år gammal. Jag är lite osäker på exakt hur gammal hon blev, och vilket år hon dog. Det har berättats att pappa Gustaf tog detta mycket hårt, och att de till varje pris skulle skaffa en flicka till, och döpa henne till Anna-Greta. Så blev det, och hon kom alltid att stå honom närmast av barnen. AG och jag hade våra fighter, mest om småsaker vem som skulle bära in ved etc. Jag var av naturen lat, men AG tvärtom. Jag låg på kökssoffan när hon jagade på mig, och struntade i att hjälpa henne. Jädrar vad sur hon var då, och jag bara skrattade åt hennes ilska, när hon bar in veden själv. Å andra sidan var jag rätt snäll emot henne, när hon under mörka höst- & vinterkvällar inte vågade gå på dass ensam, utan bad att jag skulle följa med. Låter som rätt normalt gnabb och syskonkärlek, vilket vi som vuxna har haft roligt åt många gånger.
Som ung flyttade Anna-Greta till Ljungby, bodde hos Myrthel & Nils. Hon träffade en man där, blev med barn och flyttade hem till Kåraböke då förhållandet med mannen inte höll i längden. Hon födde en flicka, Helen, som i likhet med mig kom att växa upp sin tidiga barndom i Kåraböke. Helen blev allas vår kelgris, men när Anna-Greta träffat sin blivande man Karl-Erik flyttade Helen samman med dem i bostaden i gamla huset i Kåraböke och så småningom till Osby, där familjen rotade sig.Kalle & AG fick sen en son Per-Erik. Helen gifte sig med Håkan Tuvesson och de fick två barn, André & Zandra. Tyvärr drabbades Helen av cancer, och gick bort några dagar efter fyllda 40 år. Per-Erik bildade också familj och fick två söner, Gabriel och Adam.
Maken Karl-Erik gick bort för ganska många år sen, och den 3 april i år, vid nyss fyllda 80 år, gick Anna-Greta bort efter att ha lidit av cancer i flera år.
