Igår, den 28 april 2020 dog en av mina allra, allra bästa vänner ”S-O” i sitt 88:e levnadsår. Vi lärde känna varandra redan 1964 när vi båda gjorde repmånad på LV6 i Göteborg, och blev vänner för livet. Precis som jag var S-O uppvuxen på landet under relativt enkla förhållanden, han i Skåpafors i Dalsland, inte helt olikt min småländska bakgrund. Kanske var det därför våra själar passade så bra ihop. Han var en riktig, äkta dalslandspojk, som aldrig glömde sina rötter. Han använde ofta det typiska dalslandsuttrycket ”De´ördner sig-och skulle det inte göra det, så ördner det sig i allafall” En härlig inställning till livet! När vi blivit civila igen fortsatte vi att träffas hemma i Gbg. Esso bodde då tillsammans med sin bror Ingvar på Hisingen. Efter ingenjörsexamen fick han jobb på Bofors i Karlskoga, men flyttade ganska snart till Volvo, där han tillsammans med en kollega var de allra första på plats när Volvo Torslandaverken byggdes och utrustades för produktion. Esso fick ett allt större ansvar i koncernen, men var alltid lågmäld om detta. Långt innan nya modeller presenterades var han välbekant med dessa, men yppade aldrig ett ljud om sånt ens till oss kompisar. Samma dag som en ny modell blev offentlig, kom S-O hemkörande i en av dessa, till stor glädje för oss kompisar. Han tog oss varje år med på en tur in till stan, där folk skockades kring den nya sevärdheten. Vi stod på avstånd och njöt av uppmärksamheten. S-O blev Volvo trogen ända fram till pensioneringen.
Redan när vi lärde känna varandra hade S-O träffat sin blivande fru Eivor, en snygg tjej som jobbade på Barnsjukhuset. Lyckligtvis stämde personkemin även mellan henne, mig och min tjej Agneta. Vi umgicks mycket, och när vi båda paren gifte oss, flyttade vi till varsin lägenhet i det då nybyggda Länsmansgården. Efter ett par år bestämde sig S-O & Eivor för att köpa hus. Volvo ägde mark i Askim som de ville upplåta till sina anställda. För att det inte skulle bli ett ”Volvo-getto” bestämdes att några tomter skulle sälja till icke volvoiter. Som den goda kompis S-O var, och med sina kontakter inom Volvo rekommenderade han mig och Agneta som lämpliga köpare. Så blev det och i Juli -68 flyttade vi alla in i varsin nybyggd fin villa. Där har familjen haft sin fasta punkt sen dess, och S-O älskade sitt hus och sin fina, välskötta tomt.
Ganska snabbt blev han pappa till två söta flickor, Charlotte och Ulrika. Det var en fin familj, omtyckta av alla, och vi umgicks jättemycket. Dessutom fick jag förmånen att bli en del av S-O & Ingvars ”dalslandsgäng”, ett antal dalslandspojkar som också flyttat till Gbg. Skall aldrig glömma våra Herrmiddagar genom åren. Vilka kalas vi hade!
Efter några år flyttade jag och familjen norrut p.g.a jobb, men vi behöll både kontakt och vänskap trots långt geografiskt avstånd.Jag är tacksam över att S-O och Eivor tog till sig min nya familj när Titti & jag blev ett par, och vi har haft mycket roligt tillsammans genom åren. Inte minst golfen bidrog till detta. S-O´s stora intresse var egentligen löpträning, och han envisades alltid med att dra ut mig på långa rundor, både i Skatås och i Askim. Kanske inte alltid uppskattat av mig, för jag kunde aldrig hänga med i hans tempo, men roligt hade vi i allafall.
Beskedet att han gått bort kom inte direkt som en överraskning, men känns smärtsamt. En vän man kunnat tala om allting med finns inte längre. Frid över ditt minne käre S-O..