För bara några veckor sen skrev jag i min blogg att nu får det vara slut med personer i vår närhet som lämnar jordelivet och försänker oss i sorg. Jodå Myrtel, vi visste alla om att din tid var utmätt, men vi ville helt enkelt inte tänka tanken. När Titti och jag besökte dig i torsdags, förstod vi att det var sista gången vi träffades. Du kämpade tappert, satt uppe vid kaffebordet Eva hade dukat upp så fint. Bet lite på en av de goda kakorna, men inget smakade längre. Vi talade om gamla goda tider, om hur roligt vi haft genom åren. Du skrattade gott åt anekdoter vi mindes. En härlig stund! Vi satt sen vid din säng och talade om både allvarliga och glada minnen. Så småningom såg vi att tröttheten tog överhand. Vi åkte hem med tungt hjärta, men sa till oss själva ”Sån tur att vi åkte till Myttan idag”.
När telefonen ringde idag på morgonen och såg att det var Eva, så förstod vi med en gång vad som hänt. Halv åtta igår kväll var kampen över. Vår kära Myrtel finns inte mer. Jag har redan skrivit om vår relation och din betydelse för mig ända sen jag var baby. Saknaden känns tung. Att inte längre kunna hälsa på dig, ta en fika och prata om livets glädjeämnen och ibland sorger, sätter djupa spår i min och Tittis tillvaro.
Älskade Myrt
el, vila i frid hos din Nils!