Som jag skrev i mitt förra inlägg om min lumpartid, gjorde vi en långmarsch till Sisjön, som ligger mellan Askim och Mölndal. Datumet för marschen var illa valt tyckte vi, eftersom det innebar att vi skulle missa Wm-matchen mellan Ingo & Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. Den skulle gå den 25 juni, vid fyratiden på morgonen svensk tid. Hela Sverige skulle såklart följa den via Radio Luxemburg som skulle sända den med Lars-Henrik Ottosson som kommentator. Enligt ett riksdagsbeslut fick inte Sveriges Radio sända proffsboxning, eftersom denna sport ansågs vara skadlig för folkhälsan. Intresset för matchen var enormt i hela landet, och i synnerhet i Göteborg. Ingo var oerhört populär på hemmaplan. Nån ”bubbla” som dagens stjärnor går in i inför tävlingar kände nog inte Ingemar till, för han snackade med alla, umgicks med sina kompisar på stadens bästa krogar och drog gärna repa med sin fina öppna bil längs Avenyn.
Vi rekryter hade tur. Pga dåligt väder i NYC blev matchen uppskjuten ett dygn. Jag skulle gå på vakten på kvällen den 25:e. Som befälselev fick jag sitta som ställföreträdande vaktchef i inpasseringen till LV6. Vaktchef var en lite äldre överfurir vid namn Rune Johansson, och han hade i god tid sett till att vi kunde koppla upp oss mot Radio Luxemburg Klockan härhemma var nu strax före fyra natten till den 26 juni. Jag minns att det var ett väldigt pådrag runt omkring i stan och ute hos oss gjorde tidningen NY TID reportage med bilder och text, som vi kunde läsa och se i tidningens extranummer som kom ut under dagen efter matchen. Alla, utom de som just när matchen skulle gå av stapeln var tvungna att gå ut på sin vaktrond, samlades kring radioapparaten i det relativt lilla utrymmet i vaktrummet.T.o.m. de två som satt i finkan, som låg i vakthuset, fick komma ut och kolla på matchen. Radioförbindelserna var ju inte så pålitliga som idag, och vi var skraja att vi inte skulle behålla kontakten med Lars-Henric Ottosson som refererade. Minns jag rätt, hade han till sin hjälp som kommentator den på den tiden tiden välkände boxningsjournalisten på Stockholmstidningen, Glokar Well, vars egentliga namn var Oscar Söderlund. Han var under många år ordförande i Svenska Boxningsförbundet, och senare även i Internat. Boxningsförbundet.
När matchen började, kände man nästan hur luften vibrerade av spänning. Ingen sa nåt, bara lyssnade spänt på Ottossons referat. Han lät lika nervös som vi. Kort stund in på tredje ronden small det! Ingemar sänkte Floyd med sin höger, men Floyd kom upp ganska snabbt och matchen gick vidare. Floyd fick ta emot fruktansvärt mycket stryk, och blev nedslagen sju gånger innan domaren bröt matchen. Klockan var 03.47.27 här hemma, och efter två minuter och tre sekunder in i tredje ronden fick alltså Sverige sin första världsmästare i tungviktsboxning någonsin. Mer än tre miljoner svenskar från norr till söder lyssnade på radion, Glädjen var obeskrivlig, och från Högsbo där vi befann oss kunde se fyrverkirier stiga mot skyn in mot stan, och antalet smällare översteg nog det vi åstadkom med våra luftvärnskanoner under en hel vecka! Jag har aldrig varit med om nåt liknande varken förr eller senare, även om Borg & Stenmark senare gav oss otroliga spännande glädjestunder!
Det går nästan inte att beskriva för dagens generation hur populär Ingo var, och då i synnerhet på hemmaplan i Göteborg. Han, som till för inte så länge sen legat på knä på Göteborgs gator som stensättare, var plötsligt en världskändis. Även i USA var hans popularitet omåttligt stor, delvis beroende på att han var nåt så sällsynt som icke färgad att bli tungviktsvärldsmästare sen Rocky Marciano, som hade lagt av tre år tidigare efter att ha gått 49 matcher som proffs och vunnit samtliga. Som alltid när nån når framgång utöver det normala, utsattes även Ingemar för hån och nedlåtande omdömen, inte minst för sina affärer. Det klart att han gjorde misslyckanden och en del dåliga investeringar, men på det hela taget skötte han, med facit i hand, sin ekonomi väl och efterlämnade vid sin bortgång en förmögenhet om ca 5 Mkr, trots tre skilsmässor och sex barn! Inte dåligt av en arbetargrabb, som därtill efter avslutad boxarkarriär levt ett synbarligen gott liv. Själv hade jag nöjet att träffa honom några få gånger. Den första var när han och Birgit inredde sin villa i Kullavik. Då köpte de en hel del inredning från Ditzingers där jag då var anställd. Jag minns särskilt att de valde den bästa heltäckningsmatta vi kunde erbjuda, en belgisk matta Richelieu i en vacker gul färg.Vid ett annat tillfälle var Ingo inbjuden som hedersgäst vid ett party hos min dåvarande fru Agnetas arbetsplats på en resebyrå. I början av 70-talet blev han dessutom delägare i en restaurang i centrala Gbg (Restaurang Ingo), dit jag hade nöjet att få leverera inredningen. Det går väl inte att missta sig på att Ingo har varit och fortfarande är en stor idol för mig. Jag kan gott tillstå att jag fällde en liten tår när budet nådde mig den 30 januari 2009 att han vid 76 års ålder gått bort.