OBS! Det här inlägget skrev jag för länge sen, i samband med de andra som handlade om min tid i det militära. Idag den 3 aug 2022 upptäckte jag att det låg opublicerat bland mina utkast, men det är ju ingen katastrof att lägga ut det nu…. En del bilder har jag visat förut, men de får ligga kvar.
Jag gillar att skriva om min tid i det militära. Det beror nog på att det var den första stora vändpunkten i mitt dittills korta liv. Inte så att jag med detta blivit befriad för nån sorts ok, utan mer att jag insåg att min framtid inte var att bli varken bonde, sågverksarbetare eller möbeltapetserare, trots att jag trivdes bra med allt utom bonneriet. Jag älskade storstan Göteborg med allt vad den hade att erbjuda en yngling som mig. Kanske är det ett arv från min mamma Else-Britt, som heller inte kunde tänka sig ett liv på landet, har hon berättat. Hon flyttade ju till Jönköping som mycket ung, och blev kvar där till sin död. Jag minns särskilt när jag var hemma på skördepermis på senhösten hur jag gick och plöjde med vår häst Vega, att detta är det sista jordbruksarbete jag nånsin kommer att utföra. Just då bestämde jag mig definitivt för att stanna i Gbg när militärtiden var över.
Men. än återstod en tid på LV6! Det blev höst och gråväder, som ofta i Gbg, och vi varvade med övningar på kasern, men ofta också på Ringenäs skjutfält. En av fördelarna med att vara befälselev var att man fick gratis körkort. Det gällde även oss som ännu inte fyllt arton år. Vi övningskörde med en urgammal Volvo lastbil med den gamla sortens växellåda som nödvändiggjorde att man måste dubbeltrampa på kopplingen vid växling. Man lärde sig även det, utan större problem. Den 3 december 1959 var det dags för uppkörning. Vi var tre aspiranter den här dagen, varav Curt var den ene. Han och kompisen fick hoppa upp på flaket, medan jag körde första sträckan. De som känner till Gbg vet att i Masthugget finns en gata som heter Fjällgatan och som är oerhört brant. Dit anmodades jag köra, stanna och starta igen, utan att rulla baklänges. Int
e bara en gång, utan flera. Jag lyckades utan att få motorstopp eller rulla bakåt. Det är nog många tusen Göteborgare som fått utstå denna pärs. Kanske än idag. Jag avslutade min uppkörning med att parkera mitt emot Rådhuset vid Gustav Adolfs Torg mitt i City. De hygglige inspektören lät mig genast få veta att jag klarat u
Så förfllöt hösten och övergick i vinter, utan att alltför mycket hände. Vi övade med våra kanoner och annat både hemma på kasern och på Ringenäs. Som alla värnpliktiga vet har man alltid en slutövning. I vårt fall på olika platser i Skåne, för att avslutas på Ravlunda skjutfält nära Åhus. Kallt var det, och jag ådrog mig en rejäl förkylning som övergick till bihåleinflammation och då hamnade jag på F10´s lasarett i Ängelholm. Jag kan inte påstå att jag var speciellt ledsen för detta, för det innebar ju att jag slapp resten av manövern, som pågick i ytterligare mer än en vecka. God mat och trevliga ”systrar” som tog hand om oss sjuklingar på bästa sätt. Inte var jag så särskilt sjuk heller!
En stor sak hände förstås; jag träffade min blivande fru Agneta Cederberg 19, lördagen den 9 januari 1960 på dans på Kungsgillet, som var ett mycket populärt dansställe på den tiden. Det låg en trappa upp vid Kungstorget och där spelade en jättebra orkester, Sven Sjöholms orkester. De hade i flera omgångar även spelat på M/S Kungsholm, alltså amerikabåten.
Det är nog dags att avsluta berättelsen om min lumpartid, som firades med muck den 19 mars 1960! Slutar med några bilder från denna period av mitt liv, som jag än idag minns med glädje! De som senare lärt känna Curt kanske inte känner igen honom på fotot här, men vi följdes ju åt ända från inryckningsdagen tills han sorgligt nog dog endast nyss fyllda 60 år.. Så därför platsar han i högsta grad här med en bild! Bilden längst ned visar mig, Boy Svensson och Bertil Andersson stående med våra väskor utanför kasernvakten efter att just lämnat LV6 för gott. Slut på den bekymmersfria tiden vi haft här i lumpen!
