AB Robert Ditzinger låg på Kungsportsavenyn 16 vid Valand i Göteborg! Stans absolut förnämsta heminredningsföretag på den tiden. Ett företag med anor från 1854. Plötsligt öppnade sig ett nytt och annorlunda liv för mig. Ett sätt att vara och bete sig som jag aldrig ens tänkt mig få uppleva. Bondpojken från Kåraböke gick till jobbet iklädd snyggkläder varenda dag, började inte förrän klockan nio istället för sju, som hade gällt vid mina tidigare arbetsplatser.
I Matthallen arbetade vi tre personer som säljare, en lite äldre (jämfört med mig)som hette Björn Ulveland, samt en kille i min ålder vid namn Peder Aksell.
Utöver matthallen fanns Gardinavdelningen och därtill en trevlig Presentshop.
En våning upp fanns kontoret samt Inredningsavdelningen, som sysslade med inredning för Offentlig miljö, alltså kontor, restauranger etc. men även båtar. Med båtar menar jag då de stora fartyg som byggdes vid skeppsvarven på Hisingen.
Ditzingers huvudkontor låg i Stockholm, där man hade två butiker i centrala stan. Firman hade hög status och var förstås Kgl Hovleverantör.
Chef i Gbg var Kapten Anders Nyblom. Som militär hade han på 30-talet tjänstgjort i Abessinien (nuvarande Etiopien) vid tiden före andra kriget mot Italien. Vid närvaro av utomstående tilltalades han Direktör, men internt Herr Nyblom. Han var ingift i familjen Schroff, som nu ägde Ditzingers.
Till sin hjälp hade han Direktörsassistent Gösta Gullstrand, med samma tilltalsordning som för Direktör Nyblom. Gullstrand var ursprungligen skådespelare, utbildad vid Vasateatern i Finland, där han bl.a. var studiekamrat med Olle Björklund, sedemera kallad Mr Aktuellt. Han var en lysande berättare om våra mattor, och då särskilt om de orientaliska från Persien, Afghanistan, Kina etc. Det han inte kunde om dessa improviserade han som den bästa sagoberättare, allt i vetskap om att kunden framför honom (nästan) alltid visste mindre. Denna kunskap sög vi unga pojkar, Peder Aksell och jag i oss efter bästa förmåga, och vi blev med tiden ganska duktiga på att fantisera om de olika mönstren i en orientmatta. Det var Gullstrand som anställde mig, så jag såg alltid upp till honom med stor tacksamhet, och lite som en förebild. Han hade en torr humor, som jag gillade.
Hela företagskulturen var väldigt patriarkalisk. Man var inte du med varandra om man inte hade nån form av chefsbefattning. Det gällde dock inte Peder och mig som båda var unga, och även herr Ulveland fann för gott att lägga bort titlarna med oss två. I närvaro av kunder titulerade vi alltid varandra ”herr”.
Avdelningscheferna stod högt i rang. En gång som nyanställd gjorde jag misstaget att säga du till chefen på Gardinavdelningen, herr Nygren, vilket jag omedelbart upptäckte var fel. Blicken jag fick räckte för att jag skulle förstå hur respektlöst jag betett mig, och jag fann för gott att genast be om ursäkt. Som accepterades! Herr Nygren var en hygglig person, men ett offer för tidsandan. Hursomhelst så vande man sig vid att kalla sina jobbarkompisar Fru Johansson, Fröken Karlsson, Herr Cornelius, Herr Belfrage etc. etc.
Kundkretsen var ytterst nobel. Utan överdrift hade vi gräddan av Göteborgs-societeten ganska regelbundet på besök. Sextiotalet var en gyllene period för företagen i Gbg, varven och rederierna gick för högtryck, Volvo utvecklades med ilfart, liksom SKF, bygg- och handelsföretag. Vilka tider! Gick man förbi hotel Park Avenue vid lunchdags, såg man hur limousinerna stod parkerade utanför med chaufförerna väntande, medan dess ägare njöt av sin utsökta måltid på restaurang Belle Avenue. Det var allt från Rolls Royce till Cadillacs till engelska specialbyggda limos. Man visste vem som hade den och den bilen, t.ex skeppsredarna, Volvodirektörerna, Kapp-Ahl och många andra göteborgsprofiler. De stod ju rätt ofta utanför Ditzingers medan dess ägare eller fruar var inne och handlade hos oss.
Att betjäna celebriteter blev snabbt en vana eftersom de var så många, och återkom ganska ofta. Även skådespelare och artister som ofta hade långa engagemang i stan, tyckte det var kul att gå runt och kika på fina saker i olika butiker. Jag minns mycket väl när Ernst-Hugo Järegård en lördag kom in för att se på mattor. En elegant och arrogant herre, med höga krav på service.
När My Fair Lady gick på Circus spelade Åke Grönberg ”sopåkaren”. Han kom flera gånger in och sa direkt att han inte skulle handla, utan ville bara fördriva tiden med att se på vackra saker. Gick det bra måntro? Jovisst, det är klart! Välkommen! Han satt där på en trave orientmattor och lyssnade på vad jag hade att berätta om de olika mattorna. En otroligt sympatisk man utan stora åthävor, som lät och betedde sig precis som man såg honom i filmerna han medverkade i. Vi blev nästan lite kompisar, han och jag.
Karl Gerhard var en annan återkommande kund, då han praktiskt taget årligen spelade sin revy på Lorensberg. Han bodde alltid på Park Avenue. Betjänades alltid av herr Gullstrand. Jag minns inte om de var gamla bekanta, eftersom Gullstrand hade ett förflutet som skådespelare. Hursomhelst hade han en gång fått upp en stor fin China-matta till sin svit på Park, till påseende. Efter någon dag ringde han och sa att mattan nog inte var riktigt vad han tänkt sig, och bad oss hämta tillbaka den. Det blev ingen hämtning samma dag, och dagen därpå ringde han igen och sa att han ändrat sig och bad att få köpa mattan. Hans lilla hund hade nämligen uträttat vissa behov på den, och som den gentleman herr Gerhard var, ansåg han sig inte kunna lämna tillbaka den.
En annan episod, som jag fått berättad för mig eftersom den hände innan jag börjat på Ditzinger var följande: Dåvarande avdelningschefen på Mattor hette herr Zetterling. Han och Gullstrand var goda vänner och roade sig ofta med practical jokes sins emellan. En stadigt återkommande kund var en av Sveriges mest välkända Friherrinnor med stort gods i Västergötland och nära förbindelse med Kungahuset. Hon önskade alltid betjänas av herr Zetterling. Denna dag kom hon oaviserat in i matthallen, och frågade då efter Zetterling, eftersom hon inte såg honom där. Händelsevis var Gullstrand där just då, och välkomnade henne och sa att han genast skulle kalla på herr Zetterling.
I anslutning till matthallen fanns ett mindre kapprum med toalett längst in. Där befann sig Zetterling just då. Gullstrand öppnade kapprumsdörren med Friherrinnan stående intill, och ropade: ”Herr Zetterling, Friherrinnan XXXXX söker er här i Matthallen”.. Zetterling som ju var van vid att denna kund alltid aviserade sitt besök i förväg, trodde uppenbarligen att han just utsattes för ett av deras practical jokes. Inifrån toaletten hördes hans mycket distinkta svar: ”Hälsa Friherrinnan XXXXX så högaktningsfullt att herr Zetterling sitter och skiter, och kommer när han är klar”. . I det ögonblicket var nog Gullstrand tacksam över att han genomgått skådespelarutbildning, vände sig emot den intill stående Friherrinnan med orden: Friherrinnan hörde själv”? Fick en nick till svar.
När Zetterling kom ut från toaletten gick Friherrinnan fram och hälsade på honom, på sitt sedvanliga älskvärda sätt. Inte ett ord om vad hon hört, utan bad om ursäkt för att ha kommit oaviserat, samt framförde sitt ärende till den sannolikt chockade herr Zetterling. Så uppträdde en adelskvinna! Familjen var fortsatt en god kund hos oss!
Ja, allt har sin tid, så även min tid hos Ditzingers. Jag ville lära mig mer än att bara sälja mattor, trots att jag trivdes bra med det. Såg en dag (1963) att HC-Möbler sökte en möbelförsäljare till sin butik i Thulehuset invid Gustav Adolfs Torg. Gick dit och sökte jobbet och fick det genast. HC-Möbler var ett ganska stort företag med butiker på flera platser i Sverige och ägdes av tre bröder Carlsson. Stig Carlsson var chef i Gbg. En väldigt sympatisk ärlig och rättfram man som jag gillade starkt. Dessutom ett gäng anställda, mycket trevliga personer. Jag smälte snabbt in i gänget och vi hade väldigt kul på jobbet. Skulle kunna skriva mycket om detta, men min tid där blev bara ca ett år. Orsaken var att plötsligt en dag när jag var på besök hos min gamla arbetsgivare Ditzingers träffade jag Bengt Gunnar Hanson, som var chef för Inredningsavdelningen där. Han frågade om jag möjligen var intresserad av att åter börja jobba på Ditzingers, men då hos honom på Inredningsavdelningen. Det lät ju väldigt lockande, och innebar ett steg i rätt riktning i min ambition att utveckla mig som säljare. Att få spänna över hela fältet med möbler, textilier, mattor och specialsnickerier till hotell, restauranger, skolor och sjukhus etc.etc.
Jag kände mig förstås taskig emot HC som tagit emot mig så väl. Efter mycket funderande några dagar, bestämde jag mig för att tacka ja om de gick med på mitt lönekrav om 2000:- i månaden som garantilön, men provisionsbaserat så att jag hade möjlighet att tjäna mer om jag sålde bra. De gick med på detta, och jag gick med vånda in till Chefen som vi kallade Stig på HC, och sa upp mig. Han blev inte glad, det såg jag på honom, men sa att han inte ville lägga några hinder i vägen för mig att utvecklas, och vi förblev tackochlov vänner i många år efter detta. När vi senare i livet startade Sittman blev HC en mycket bra kund hos oss.
Ja, så var jag då tillbaka på Ditzingers igen! Nu med eget litet kontorsrum uppe på andra våningen, och helt nya uppgifter att ta itu med. Nu var situationen omvänd – kunderna kom inte in i butiken för att handla, utan nu var det mitt jobb att hitta dem och övertyga dem om att vi var bästa leverantören! Det gick faktiskt riktigt bra, och efter en tids upparbetning behövde jag aldrig nyttja garantilönen!
Bengt G var chef och vi var två säljare utöver honom. Till hjälp hade vi sömnadsavdelning, tapetserare och golvläggare, samt lagerpersonal. Ett jättegott team, som sen utökades med min forne kollega i matthallen Peder Aksell. Så roligt vi hade!
Bengt Gunnar, med titeln Disponent, var den som hade hand om försäljningen till skeppsvarven och rederierna. Han hade byggt upp ett bra kontaktnät där, och vi fick allt större uppdrag. Flera norska rederier byggde sina båtar hos Götaverken, Lindholmen och Eriksberg och det var inga småsummor det rörde sig om när de skulle inredas. Många lastfartyg hade redarhytter samt givetvis kaptens- och befälshytter, som alla inreddes mycket elegant. Norska redarna var noga med att deras smak skulle gälla ombord, och det var vanligt att deras fruar och döttrar kom flygande in från Oslo till Torslanda på morgonen, där nån av oss grabbar hämtade dem för färd in till Ditzingers. När det var dags för lunch gick Bengt G och damerna tillsammans den korta promenaden upp till Park där de bjöds på det bästa Bellavenue kunde erbjuda. Vid arbetsdagens slut skjutsade vi dem tillbaka till flyget hem till Oslo, för att nästa dag upprepa samma procedur. Så höll det på tills de var nöjda med sina val, och hytterna inredas.
När amerikabåtarna lade till vid Amerikaskjulet i Göteborg, hade vi tidigt fått besked om vad som skulle fixas ombord. Det kunde gälla omklädsel av möbler, nya gardiner, nya heltäckningsmattor etc. Tyger, färg och annat bestämdes i förväg, så när båten la till och passagerarna lämnat, stod vårt folk beredda på kajen och hämtade objekten. Sen skedde allt i rasande fart, för skeppet låg ju aldrig särskilt länge i hamn utom när det gällde mer omfattande underhåll på varvet.
Själv jobbade jag på med olika kunder, såväl stora som små. Ett objekt jag minns särskilt var när Pehr G Gyllenhammar var VD på försäkringsbolaget Amphion, (innan han blev VD för Skandia och sen Volvo) med kontor vid Vallgraven inte långt från Ditzingers. Direktions- och styrelserummen ville han ha i sin egen eleganta stil. För att kunna visa så mycket som möjligt av vårt urval av mattor och gardiner frågade jag om han inte kunde besöka oss på Avenyn. ”Jo, sa han, vi kan gå genast så vi får det hela avklarat”. Så PG plus en av hans medarbetare och jag vandrade upp dit upp, och när vi skildes hade han gjort sina val. Det blev mycket elegant, kan jag säga! Dir Gyllenhammar var en elegant herre. Jag minns än idag att han var klädd i en pepitamönstrad kostym och vit skjorta och mörkblå slips. Jag skulle heller aldrig kommit på tanken att kalla honom nåt annat än ”Direktör Gyllenhammar”. Då hade det nog inte blivit nån affär… Långt senare läste jag i en bok skriven av två journalistkompisar, som handlade om olika framgångsrika yngre direktörer i Sverige, att PG, när han var chef på Amphion, ”lade stor vikt vid inredningen av sitt kontor”. Då var jag inte så lite stolt över att vara den som medverkade och levererade det till honom. Jag kan gott medge att jag, en yngling som jag var, sträckte lite extra på mig när jag fick vandra längs Avenyn i så välkänt sällskap, och dessutom få honom att besöka oss på vårt företag. Inte minst höjde det min status bland mina kolleger.
Ett annat roligt minne var då jag hade Wendelsbergs Folkhögskola som kund. Denna låg vackert inbäddad i en park i Mölnlycke, med gamla anrika byggnader som krävde ständigt underhåll. Vid ett tillfälle när jag skulle dit, frågade Peder A om han fick åka med mig dit, eftersom han saknade bil. I en villa i parken där bodde en av Volvos direktörer, och hans familj ville köpa några orientaliska mattor, och gärna se dem på plats, vilket var mycket vanligt. Självklart får du det, sa jag, varpå Peder lastade in sina mattor i min bil.Till saken hör att Peder var lite av en playboy, var alltid i avsaknad av pengar och hade alltså inte råd med egen bil. Hade alltid dyra kläder och accessoarer, och upphöjde sig gärna till nåt han inte alls var.Nåväl, när jag uträttat mitt ärende körde jag ner till villan Peder besökte, och väntade i bilen. När det gått ett bra tag och ingen Peder syntes till, gick jag och ringde på, för att höra om de snart var klara. När frun öppnade sa jag att jag jag sökte min kollega. När Peder fick syn på mig sa han till min överraskning:”Får jag presentera min chaufför herr Stjernquist. Vi är snart klara här, så herr Stjernquist kan börja bära ut de mattor som inte längre är aktuella för fru XXX.”. Ord och inga visor! Ett kommando till en underlydande! Gissa om jag blev paff! Självklart sa jag, och bar ut mattorna de inte längre önskade ha kvar. Så kan det bli när man får hybris, vilket tyvärr var kännetecknande för min stackars statusjagande kompis. Jag sa aldrig vad jag tyckte om hans tilltag, men jag bjöd heller inte på skjuts fler gånger. Ett roligt minne, tycker jag själv!
Mina kunder valde ofta heltäckningsmatta när de inredde sina kontor. Det föll sig naturligt att jag då ofta rekommenderade ”Lejonmattan” från min tidigare arbetsgivare ”Gamlestadens”. En dag 1967 ringde deras försäljningschef, Leif Lindell, upp mig och undrade om jag kunde tänka mig att börja som säljare hos dem. Vi kände varandra sen tiden då jag jobbade i fabriken där, och hade utvecklat ett bra samarbete nu hos Ditzingers. Jag tackade ja till att träffas för att diskutera jobbet. När jag funderat några dar, tackade jag ja, under förutsättning att de accepterade mitt lönekrav på 3700:-/månad. Personalchefen Goude ryggade tillbaka och sa att det var ett ovanligt högt lönekrav från en så ung man. Jag vidhöll mitt krav, och några dar senare var jag (åter) anställd på Gamlestadens. Dock med helt andra arbetsuppgifter än vid förra. Jobbet var intressant, men jag var nästan aldrig hemma annat än över helgerna. Jag avancerade ganska snabbt till Produktchef för en typ av våra mattor. Fick då eget kontorsrum med arbetsstol med karmar, vilket väckte stor avundsjuka hos några av mina arbetskamrater, som varit anställda mycket längre än jag. Låter otroligt, men tyvärr fullständigt sant!